Sidor

tisdag 6 maj 2014

Logg 39

Kvickt och skickligt kilar hon in sina magra armar mellan lågorna och smäller igen käftarna på oss bägge två med vardera näve och drar efter smällen som ekar i det skumma rummet lika hastigt åt sig sina knotor igen utan att ens tyget kring dem hinner fatta eld. Sen tvärreser hon sig och går med arga korta steg mot det mörka hörnet på sidan om skynket som hänger för dörröppningen som om ingenting hänt. Kärringen har i det mörka hörnet tagit tag i ett kvastskaft och kommer förbannad som fan mot oss där vi sitter som stenade vid den falnande elden. Hon hytter åt oss med kvasten och grälar. Men pojkar för satan! Sitt inte där och glo! Se inte sådana ut! Idioter! Det var ju för fan bara ett vedträ! Upp med er! Hela visan var ju nåt jag bara läst i en bok nån gång! Seså!, upp med er! Kom på fötter för i helvetet! Nu!, gormar hon och hytter närmare.

En exakt och mycket snygg kvastvändning framför mig. En kvastskaftsvändning som kom mig att hastigt tänka på när det var marsch en gång i Roykrit. Hattar med tofs och guldbård, takt och ton och raka led, kommungubbar, tombola, blås och högtidstal.
I samma skickliga vändning var dvärgen på fötter bakom mig och knuffade upp också mig till stående ställning. Han knuffade på bakom och kärringen flyttade sig ett stycke åt sidan, så vi kom förbi bortåt utgången. Skickade ovett och viftade med borsten efter oss.

Så blev skynket stilla bakom oss igen. Vi stod mitt på gårdsplanen. Det var mitt på dagen som förut. Inte heller nu, fastän ett helt liv kommit och gått, ritade vattenpumpen som stod lika upprätt som innan, något streck i sanden. Och det snabba skakticket, ljudet som av visare som hakat upp sig, hördes inte längre, hade väl sluppit fri på nåt vänster. Eller flyttat vidare. Jag lade vikten baköver, satte händerna på knäna och vägde spejande vart vi skulle kunna tänkas gå. Så smällde dvärgen till mig i trynet. Va göru sådär för, sa jag skitsur såklart. Han sa lika surt att han bara skulle vifta bort en fluga, men missat, men det vetefan. Vi började lunka ytterligare inåt land, fast inte helt tvärt, utan lite snett, nordväst åt. Vi snubblade på varandra och tyg och stövlar skavde. Vi var åter på vandring. Utan sång. Både jag och dvärgjäveln tvärteg. Fick varken in takt eller otakt i stegen, bara gick med blickarna i backen.

Medan vi gick tysta bredvid varandra hittade jag ett hålrum i tandraden med tungan. En tand måste fallit ur när kärringen slog ihop käften på mig nyss. Eller om det skett förr, den där natten i björnidet eller så, och jag räknat fel den gången. Jag vet inte, men jag känner ju ingen blodsmak ens. Inte ens så pass. Som om inget hänt. Det är mitt på dagen. Bedrövelsen är stor. Landskapet ligger som oändligt framför oss. Vi går i alla fall. Vad ska man göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar