Logg 36

Hunger. Jaha. Och så vispar det till i skynket för dörröppningen. Och där står kärringen som satte iväg mellan trädstammarna förut. Med ved i famnen. Jag känner igen 'na på hucklet. Jag bankar på dvärgen som harklar bort sömn och hasar upp till sittande bredvid mig, känner jag, utan att ta blicken från kärringen. Hennes ansikte är som ett sto som gått på bete, som sett måne och sol, spänts för vagn och sprungit till skogs, löpt över vidder och bäckar som hunnit byta namn flera gånger, fastnat i kärr men tagit sig upp, diat föl och vunnit slagsmål, blivit knivhuggen och läkt samman. Med mera. Skinnet är brunt med djupa skåror i vackra mönster. Blåst och vatten. Så hon ändrar inte min för nåt så litet som vi två i hörnet av ett fyrkantigt hus, inte så mycket som en skiftning över dragen när hon får syn på oss, dvärgen och lappen som halvligger i hörnet och glor.

Med en kropp rak som ett streck går hon bara mot hörnet och fram till ljuspålen vi sitter vid och häver ner sin vedlast och lossar remmarna. Fattar tag om kjoltygen så dom kommer rätt när hon sätter sig på fotsulorna som en fällkniv, med knäna uppstickande vid armhålorna. Hon vet helt klart om oss, men stirrar inte alls som vi. Inte alls. Ordnar veden istället, en del av den för brasa mitt under hålet i taket, mitt i dansen hon ger fan i. Tar fram ett par stenar och en bit fnöske ur tygtrasorna någonstans istället. Slår kvickt och enträget, liksom blicken hennes, ja som hela hennes gestalt, och får snart fyr. Vi säger inget. Bara glor. Från den ena till den andra. Inte på varandra. Från kärringen till elden, som flammar upp helt tyst och mäktig, tillbaka till kärringens lika tysta, men mera sammanbitna flamma.

Så plockar hon fram ett par kärl från skumrasket bakom ryggen hennes. Några ägg och en del annat. Ägg ser jag i alla fall. Och några papperspåsar samt ett stort krus hon måste fatta med bägge händerna. Jag lägger ihop trots allt och får hopp om ett mål mat. Hon vispar i kärlet med sammanbunden sly och fast blick. Tss, tss, tss, tss. Tss, tss, tss, tss. Och så vidare. Sen häller hon den tjocka smeten i det andra kärlet och ställer det i eldens utkant där det börjat glöda rätt bra sen lågorna tröttnat på platsen i utkanten.. Det är egentligen inte förrän nu hon tittar på oss. Först på dvärgjäveln, sen på mig, Samson Lasko. Stint, mitt i blicken på mig. Sen vänder hon kastrullen i utkanten av elden och börjar ordna med klabbar och sly hon ställt ifrån sig. Ordnar veden i storleksordning, efter vad det verkar. Det börjar lukta gott. Magen har liksom stelnat och ger ingen signal, men det blir blött, mer och mer blött, i munnen. Jag kollar på dvärgen helt snabbt, och ser att hans ögon lysa, rakt fram, av förväntan. På en mumsbit, som jag?

Logg 35

Vad den karln kan sova! Är sovning, mån tro, hans slag av att vänta? Rätta sättet det, i så fall, när han har n’Samson i full vidvakenhet. Att hålla utkik i händelse den händelse vi väntar på inträffar. Är karlhalvan så säker på att jag ska skaka bort sömnen ur’n då? Jo. Men. Och. Vad är det vi väntar på? Jag bligar på dansen som pågår i pålen. Så svävande stötlöst att det hade fått mig i sömn om jag hade så mycket som en gnutta kvar av det slaget i kroppen. Men icke. Dammets dans i pålen pågår och plågar mig med sin konstanta oinbjudning. Mitt ena lår är ju grövre än själva pelaren vars dansen pågår! Då går det ju inte heller att bjuda upp. Då är det inte en fråga om att vara blyg, eller en fråga om att ha darriga ben eller för mycket brännvin innanför västen. Nej, då är det själva doningarnas proportioner som får en karl av min storlek att bli sittande där han sitter. Hungrig så att kurrandet i kistan givit upp, gnisslar inte ens längre. Tvärtyst. Överallt. Måste röra mig. Går ut. Där är det där ljudskaket kvar. Låter som en sekundvisare på ett armbandsur som hakat upp sig och står och slår utan håg mellan två tider. Att man ligger sömnlös med örat mot och hör, hör hur utled visaren är på det lilla utrymmet mellan två tecken i en rundel, att den trissat tempot och lägger till en viss otakt mellan för att stå ut i på den trånga platsen? Men jag ser ingen klocka. Inte ens att brunnspinnen ritar något sträck i sanden. Är det solens ljud? Het är den hur som helst så jag går in i kåken igen och sjunker ner vid dvärgen. Blåser lite på dammet i ljuspelaren så det byter virvel ett litet slag. Men är snart tillbaka i samma som nyss. Bryr sig inte om mig. Dansar runt i sin enda och eviga dag. Allt annat är stilla. Vad är det här för plats vi kommit till egentligen? Väntar vi på något särskilt? Dvärgen har vänt ansiktet mot väggen.

Logg 34

Och så flaxar det till i skynket som hängt lugnt och fridsamt för dörrhålet till huset det brakat så dant i. Och ut flyger en kärring som sätter av i nordlig riktning. Jag hinner inte se så värst, men nog var det en kärring alltid. Insvept ordentligt i grannlåt och nåt rött kring skallen som fladdrar iväg mellan de trädstammar som står helt få och låga lugnt och stilla, precis som dvärgen och jag. Betraktat det hela, kanonkulan som sköt ut ur huset och försvann bortöver. Först braket, sen kanonkulan. Som dundret och blixten. Men regnet kommer inte. Vi bara står där i solen. Träden lugna och stilla med sina skuggande kronor. Dvärgen och jag mest förvånade, mitt i solen på den vattenfläckade gårdsplanen. Vi kollar på varandra, sen lämnar vi pumpen och går sida vid sida bort till huset hon flög ut ifrån. Människa, helt klart, för när vi närmar oss trappavsatsen innan skynket som hänger stilla igen för dörrhålet, ser vi i sandjorden avtryck av trampdynorna hennes. Hälavtrycket och tårna med. Fem stycken. Fem tår för varje steg ligger still i sanden fastän hon for iväg med sån fart!



Så går vi in. Det är mörkt i vrårna och vi som kom från sol ser knappt nåt, förutom himlen som kikar fram genom hålet i taket. Det måste vara det som brakade så när det blev till nyss. På dagsljuset som skjuter ner som ett rör genom hålet ser vi dammet som fortfarande far omkring efter tumultet. Men damm som seglar runt på det där sättet har ingen brådska och är rena rama motsatsen till dramatiskt uppsprickande av tak. Men vi fattar. I alla fall jag. Dvärgen vet jag inte. Han säger ingenting. Istället stegar han bort till det bortersta hörnet invid högen av skrot som nog varit tak, kryper ihop och kilar in en bit från skrothögen under huvudet och somnar helt brådstörtat.

Det är svalt och skönt härinne. Jag sätter mig bredvid hans snarkande sömn. Tittar på pelaren av kringflygande damm framför oss. Pålen som leder till himlen där ute. Det luktar skumt. Död råtta i nåt skumt hörn kanske. Men det är svalt och skönt som sagt, och kroppen min är fortfarande i fröjd av det goda, kalla vattnet från brunnen. Jag undrar om kärringen kommer att komma tillbaka. Kanske att hon inte vågar om dvärgjäveln ska snarka såhär. Jag knuffar på honom, men han bara smaskar lite i luften och börjar sen om med sitt snarkande. Jag tittar in i dammet i pelaren. I en evighet.

Logg 33

Vi reste oss. Det tog jättelång tid. Men till slut var vi på fötter bägge två. Så började vi gå inåt land. Måste hitta nåt att äta. Jag gick framerst, dvärgen efter och liksom hoppade sina korta steg bakom ryggen på mig. Landskapet var lågt, men började stiga liten aning. Och lite grön växtlighet att härja fötterna genom. Små låga bulliga buskar av nå slag här å var. Runda, med små halvrunda blad. Vissa av dem., andra, som av allt att döma gett upp andan i solgassets evighet, helt och hållet grå. Allihop mycket lägre än fjällbjörken. Över alltsammans, genom alltsammans, ett konstigt ljud. Det var mer som ett kittel i örongångarna än ett riktigt ljud kanske. Som om fågelkvitter och vinddrag gjort gemensam sak i hettan. Och brett ut sig överallt som ett luftens migrän. Just innan anfallet. Upphakat på detta innan. Ibland starkare, ibland som på avstånd. Fast, nä, det var inte fråga om avstånd. Det var en av sakerna som var så konstiga med detta. Ljudet var inte inne i skallen, inte som tinnitus, eller så. Och jag tror inte heller att det riktigt NÅDDE öronen, det liksom bara var. Stod som en sky, eller hur jag ska säga. Gick i vågor, men utan linje. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad det var. Kanske solens ljud. När ljuset står nästan som stilla.


I alla fall gick vi i det där ett bra tag innan vi fick syn på några hus. Fyra platta, vita små rackare med liksom en tom gårdsplan i mitten. Men inte helt tom. Rakt upp som om stallporten flugit upp ur marken stod en rejäl doning upp ur den ljusa jorden. Jag tror att den helt nyligen rest sig, fortfarande kikade kring och hoppades att någons ögon skulle träffa den. Det gjorde någons ögon. Någons ögon befann sig just jämt i höjt med den rundade toppen på doningen. Och han klev genast fram till den med sina korta steg. Hade händerna upp över skallen och fattade tag om en av pinnarna om stack ut på ömse sidor. Den var lös och dvärgen verkade helt beredd på det började hoppa upp å ner med pinnen i ett stadigt tag. Upp å ner, upp å ner. Han svettades så det rann om pannan och det blev några blöta fläckar i jorden som var nästan som sand. Sådär höll han på ett bra tag. Jag stod några famnar ifrån jag och bara glodde lite håglöst. Men så kom jag på var jag sett nåt liknande förut! Det var ju en sån som han pojken Glenn visat mig borti Älta där i fjol! En pump som ledde ner till en brunn! Den hade visserligen bara haft en pinne som stack ut, inte nån lös på andra sidan utan nån sorts knapp att trycka på så det sprutade, men det måste vara en sån brunnspump! Medan dvärgen kämpade upp och ner och spottade och småsvor då och då, hamnade jag liksom vimmelkantig i värmen och hoppades så starkt på att det skulle bli vatten av det hela att det där ljudet som stått ikring oss sen vi lämnat stranden liksom kom bort. Utan att jag vet hur det kom sig så var jag plötsligen mitt i en jojk. Om den där grabben Glenn bort i Älta, som när jag berättat om hur jag fått krafter och slungat jättestenen över tjärnen där borti urminnestiden, sagt att han vetat vart kraften hade kommit ifrån. Ovanifrån sa den knäppgöken!

Ja, jag stod där nästan helt stilla, vevade bara lite grann med armarna där på gårdsplan och jojkade knäppgöken Glenn när vattnet plötsligen började forsa ur toppen på pumpen. Jag hörde dvärgjäveln skratta som ett kluckande och när jag kollade åt hans håll var han i färd med att trycka käften till det framrusande vattnet. Innan jag kom fram hade han svalt för stort och börjat hosta. Vattnet hade slutat forsa men när dvärgen knuffade bort mig för att fortsätta pumpa kände jag att vattendropparna som skvätte från hans lilla kropp var underbart kalla. Han pumpade så jag också fick att dricka. Åh! Sen turades vi åt att pumpa och dricka tills vi vart otörstiga. Var i färd med att tvätta ansikte och nacke när vi hörde ett jättebrak i ett av de små husen. Dom hade verkat helt öde allihop. Vi stannade av med att pumpa och såg på varann. Och så ett jättebrak till. Och så ännu ett. Vafalls?

Vi stod lite darrigt efter lyckan med det kalla friska vattnet. Det var helt klart att braken kom inifrån ett av. Dom hade tett sig liksom helt och hållet övergivna när vi kom nyss. Vi har inte sett en människa nån sen vi ramlade i land. Bortsett från en del småknott inte ens några djur. Var det nå slag av rovdjursnäste detta kanske? Nån som vaknat till av vårt pumpande och blivit arg som en vettvilling och börjat slå sönder taket? För så stort att det nådde upp till husets taket var det avgjort fråga om. Taket på huset braken kom från var visserligen inte högt, men väl en manshöjd. Och rök från toppen steg upp. Inte eldrök precis, mer som dammrök. Vi bara stod som stelnade invid varandra jag och dvärgjäveln och bara stirrade bortåt stugan. Jag höll handen över slidkniven, men större vapen hade vi ju inga.

Logg 32

Vi har nog legat här och slumrat ett bra tag. Hur vet jag det? Kanske, för det har blivit liksom en grop åt oss. Fastän vi inte grävt. Världen har ombesörjt. Jag vet inte med dvärgen, men åtminstone jag har vaknat till då och då och spanat ut över horisonten. Nån enstaka gång ett skepp långt borta. Detta har känts högtidligt och det är ju underligt egentligen. Det högtidliga är ju att se ända bort till världens ände, inte att det kommer nån och stör. Ändå är det liksom då man blir varse. Eller så är man bara sällskapssjuk och antar att det finns folk ombord på skeppet. Och det är ju inte omöjligt. Har tänkt att kanske Lajkan…

När jag vaknat till sådär ett slag har jag också sneglat på dvärgen. Det är också för det som jag tänker att vi kan ha legat här ett redigt slag, för har inte skinnet hans blivit mörkare och mörkare i det smutsiga nylle? Och byxbenen hans ibland blöta, ibland torra. Det kan ju vara havet som ställt till det så förstås. Vi kan ha hasat nedöver en bit. Eller att det har kavlat upp sig till oss på nåt sätt då och då. Kanske stora vågor. På mig märks det inget, jag har ju stövlarna. Men tyget på dvärgjävelns ben har ömsom mörknat ömsom ljusnat. Som jag sett det. Det är klart, det kan ha varit piss också. Men även det skulle ju tyda på att tid har kommit och gått. Så är det nog alltså. Att tid kommit och gått.

Väntat ut oss. Kommit och gått igen, kommit och gått. Och väntat ut. Själva har vi vaknat och slumrat och vaknat till igen. Åtminstone jag. Och då är det ju inte orimligt att dvärgen också har. Och kanske glott på mig? Så kommer tiden knallande över sanddynorna igen och har väntat klart! Det vill säga: Vi är bägge vakna samtidigt och råkar kolla åt varandra till i just samma stund så det är för sent att sova räv.

Läget verkar vara som nollställt. Så kanske är det nu jag skulle kunna säga nåt. Vad som helst. Och jag skulle kunna fråga honom nåt. Vad som helst. Jag säger att jag heter Samson. Samson Lasko, säger jag. Vad heter du? Han glor på mig. Nedåttryckta svarta ögonbryn och hårt ihoppressade käkar så jag fattar att han inte fattat vad det betytt det jag pratat. Så jag dunkar en öppen handflata mot bröstet mitt ett par gånger och säger i takt med dunkningarna: Jag. Sam-son. Och sen pekar jag på hans bröst och höjer ögonbryna mina till en öppen fråga. Jag vet ju inte vad för språk karln pratar, men nåt måste han väl ha. Det end jag hört honom säga som jag begripit var "lappjävel" förut när jag fiskade upp honom. Men det kan ju ha varit nåt slags signalord, en del reagerar ju sådär när de ser mössan min. Sådär som att det finns dom som nyser när dom kommer ut i solen. Men då öppnar han plötsligt käften och säger, nej mer skriker: -Tror du jag är en idiot, lappjävel! Och spottar bredvid sig i sanden. -Jag har inget namn bara. Är det så svårt att fatta!

Och det är ganska svårt att fatta. Men vad större är är att karln snackar! Flera ord på raken. Och han fortsätter!

Folk brukar inte riktigt stå ut med att jag inte har nåt namn, säger han. Dom är väl som du, säger han och blänger med en mätsticka i synen upp och ner över mig. Flera öppningar under hans ögonbryn som åkt upp en bit när han prövar mig. Men jag är så jävla glad att han snackar så jag håller ihop käften och hoppas att han ska fortsätta. Han säger att när han var i Amerika så kallade folket honom där för Dwayne ibland. Och sen hade han rest uppöver och när han kom till dom franska delarn och bodde hos nån kärring en tid hade hon sagt Duane men aldrig till honom direkt bara i telefon och han hade räknat ut att det kan ha gällt honom. Han trodde det. Var inte helt säker. Blev aldrig helt säker innan han drog vidare. Sluppit bli helt och hållet fastnaglad. Och sluppit sjunga samma uttjänta reportoar för kärringen var eviga kväll för maten och husrummet. Men han hade glömt sin väska i trädgården där på den fransktalande landsbygden, under ett av den engelska kärringens äppelträd. Det hade varit mörkt och han hade proppat flickorna fulla av äpplen att ha med sig. Först sådana som fallit, men sen blivit girig och försökt hoppa efter grenarna. Blivit så inihelvete arg sa han. På att han var så kort att han bara nådde sånt som de halvvilda djuren redan nått och käkat upp. Blivit så arg att han glömt kvar sin koffert. Och så kom en lång räcka ord jag inte kände till men förstod var diverse svordomar.

Sen blev han tyst igen. Nästan. Han morrade lite och sjönk ner på rygg igen. Jag också. Tänkte på väskan. Och på att ha ett namn. Inte ett enda skepp var synligt på havet. De kan ha varit inbillning tidigare bara. Kanske inga skepp alls. Solstinget bara kanske. Men hungern, den var verklig. Och helt plötslig. Grävde i stöveln efter den lilla korvstumpen, men när jag fick fatt den var den så härsken att jag hellre kunnat äta mitt eget gamla bajs. Slungade iväg den så långt jag kunde och gned sand mellan fingrarna för att bli kvitt stanken. Sen frågade om han händelsevis hade några av dom där äpplena kvar. Han knep käft och glodde argsint men visade och viftade kavajens bägge insidor. Stora fickor i rejäla fyrkanter där på insidan. Men franskantade hål stora som knytnävar i bägge. Jaha.

Logg 31

Sanden knarrar under stövlarna mina som vore den kallaste snö. Hade inte havsvattnet väsnas på högersidan kunde man ta språngmarchen för att ske opp på fjället, och småflugsvärmarna jag springer igenom som renar på långt håll. Men havets brus är inte heller stort annat än småspikens ljud i snöstorm. Än luften då? Som river salt ner och ut, ner och ut i igen ur lungorna mina. Kunde vara minusgrader som åker ner för att jävlas. Att det inte är större skillnad på köldens eld och hettans! Men det där som skulle vara inte. Det man springer ifrån i det man springer mitt i, det som skulle vara inte, för den som vore så dum att han tittade efter. Det är inte vitt, utan gult. Ljust, ljust gult. Sanden, men också liksom själva luften. Och som sagt: Något därutöver som bäst voro osagt. Och färgskillnaden, vi kan kalla den så, är ingen liten skillnad. För den förändrar inte enstaka ting utan alltsammans.

Jag springer i salig tidlöshet så pass att jag nätt opp har glömt bort dvärgjäveln när jag får syn på honom som ett förkolnat vedträ på långt håll i sanddynorna.
Jag kunde aldrig tro att det skulle ta sådan tid, så många steg sen den synen, från det att jag fick honom i sikte, till dess att jag kom fram till honom. Det är sant att sanden drar vart och ett av mina steg baköver en liten, liten aning, i vart och ett av dem som tar mig framöver. Men inte är det mycket, så det förklarar inte saken. Utan: Så liten kan han alltså ändå inte vara!

Hela vägen tänker jag, genom mina springande steg, vad jag ska ta mig till när jag kommer fram? Jag ska huka och knuffa. Jag ska ha stöveln in under honom och musklerna i ordning och fyra av så han flyger i luften ett stycke. Jag ska greppa tag om fotknölarna hans och släpa honom till havs, höra honom klucka och spotta och fräsa. Skallen kommer att slå mot sandgroparna först, på väg ner. Nej. Jag ska väcka honom. Jag ska lura av honom vad han har i fickorna och gå inåt land och sälja det. Nej. Jag ska låta honom sova och knycka det som vore han inte en karl så pass som. Nej. Jag ska sätta läpparna mot hans öra och skrika och han ska komma upp i vrede. Kampen ska återtagas. Och famntagen. Jag ska fatta bägge händerna om hans käkar i högsta stadighet och hålla ansiktet hans mot mitt eget, helt nära och orädd se rakt in i blicken. Jag ska pika honom och fråga honom och göra tvärvändningar just innan han hinner ifatt, skoja med honom tills han inte vet ens vad han visste nyss och ännu minde vad som komma ska. Nej. Jag ska tvinga honom att lära mig något. Nej. Jag ska dunka honom upp på fötter och hålla om honom då som vore han en bror. Kanske ska jag hoppa som han gjorde förut, över mig. Nej.

Uppslagen radar upp sig, men här stoppar dom, och börjar om. Knuffa, sparka, flyga i luften. Dra, väcka, lura. Fråga, reta, överlista. Omfamna, vara obrydd. Om och om igen. Vissa nya uppslag som hittar in i väven, andra som glöms bort och faller ur, några som förvrängs. Och upp i dubbelt tempo dunkar alltsammans på som en lufttunn och utmattad tramporgel under fodrande fröknars fötter. Sen tredubbelt, fyrdubbelt, ja fem- och sexdubbelt så fort, tills jag inte hinner kring dem mer.

Ju närmare desto mera oklart och oredigt hoptvinnade tankar och planer. Trådar inget kan hängas i. Tillslut är jag så nära att bara längden av en fälld fura återstår. Jag ser hans ansikte ganska skarpt, fastän blicken min guppar lite av mina steg i sanden och ögonen grumlas av svett. Han ligger med en kulle sand under skallen och ser ut över vågorna som i längtan. Som kände han inte att jag var på väg. Som brydde hans sig kanske inte om det. Så pass får jag tag i, men hinner varken till gnistan som antänder förtrytelsens knythårda lilla flamma eller till blåsten som kommer med lättnadens milsvidda suckar. För just i det att jag hunnit intill honom, just i detsamma att jag stillnar där, vänder han helt långsamt upp sitt trubbiga ansikte mot mig och ser mig rakt i synen.

Och blänket i hans svarta blick är som glömde det bort att studsa, utan far rakt in i mig. Jag blir så paff att jag bara lägger mig raklång invid honom. Som om inget särskilt. Och jag räddar så fort jag någonsin kan min blick bort åt vågorna till. Jag har hunnit ligga så på rygg bredvid honom ett slag, stel som ett intorkat piano, innan jag känner hur hans ögon äntligen släpper mig och kastar sig ut mot vågorna igen också dom.

Vi ligger så och betraktar vågor, skum, dyningar. Måsar som cirklar och dyker för byten vi inte ser. Något enstaka skepp som visar sig vid horisonten och försvinner. Det gula ljuset avtar. När det helt hastigt blir alldeles svart ikring oss har ingen av oss ännu sagt ett jota. Vi hör vågorna som sköljer över strandbrynet där nere. Jämt och sövande.

Logg 30

Men innan jag visste så mycket som något att greppa var han på benen och kom emot mig. Med flaxande hår och lödder och ögonvitor på väg rakt emot mig så jag kvickt tvangs upp på benen, oavsett om det fanns darr kvar i dom efter landstigningen, kollisionen med jorden för evigheter sen. Nog kunde mina sötvattenstårar, som nu mest hängde längs hårfästet och käken, gälla för svett och fradga och stridslystnad om så vore. Om den lilla karlen hade hämtat vrede någonstans ifrån, inte skulle jag vara sämre.

Strandremsan under våra fötter var så vitt vi kunde uppfatta den lugn och beskedlig, så tiden var inne för att hitta motstånd i varandra. Det stod klart. Det svarta håret hans stod som en sky av svarta täta taggar i tusental runt hans runda skalle. Jag kände mitt eget resa sig under mössan likasom. Eftersom han var den av oss som först, kom han rusande med ett sikte. Han tog ett stadigt tag kring knäna mina. Nog stod jag upp, som sagt. Men det var så nätt och jämt och just att hans robusta otvekan kom mig att dråsa ikull.

På knä stående hade jag hunnit upp när det vart knytnävar. Kanske att han väntade mig upp så pass, på knä, så vi var jämnhöga, väntade ut mig med redan knutna nävar ett slag innan han lät dom komma emot mig. Och inte var jag sämre.

Spottloskor ur okända munnar, tänder som blänkte som sablar i solljus och våldsamma omfamningar av tät muskelmassa och dämpade slag som dom blir när avståndet är kort mellan kroppar. Men mitt i den eldfängda stormen en träffsäker hänsyn som om motståndaren ytterst vore ett barn.

Det vore lögn och fegt spel att påstå att jag hann tröttna på slagsmålet. Det var bara så att jag rätt som det var råkade ramla på fötter och kände att marken som var strandremsan bar. Kanske en bit, kanske längre. Infallet att pröva den, utmana den bortöver ett stycke. Jag sprang. Jag sprang och sprang och dvärgen efter. Jag snubblade på en osynlighet, men hade gott försprång och kom upp innan han var i fatt mig på sina korta ben. Och jakten fortsatte ännu ett stycke. När jag rätt som det var blev varse att min rygg inte kunde känna honom längre, och havets vågspel kanske sedan länge överröstade hans flåsande andhämtning var jag tvungen att lägga mig ner att vänta in honom.

Här växte nåt slags gräs, en ganska obestämd skäggstubb i det vita. Jag la mig att pusta och speja ett slag. Som den värsta friare, i segerviss förväntan på sin brud! Och där kom den lille saten sättande. Han såg väl mössan min sticka upp, kan jag tro. Och det kan inte varit någon svår sak att få syn på. I full karriär som om falnande kraft uti bena var något enbart för utspätt långväxta kom han.