Sidor

onsdag 15 september 2010

Logg 16


Regn hela dagen. Har mest rört mig i närheten av det stora träd som varit mitt tillhåll i två nätter nu. Jag antar att jag måste bege mig vidare snart. Men. Jag är märkligt befriad från tankar. Jag trodde att jag skulle sakna. Men nej, ännu saknar jag inte. Det är en vacker årstid och jag har plockat massor av lingon, en del svamp. Jag tänker inte på något särskilt och visste inte att det kunde kännas såhär. Så befriat. Från tryck. Men det måste väl vara något slags bedrägeri, antar jag. Kanske att mina nätters drömmar har något med saken att skaffa. I så fall vill jag tacka dom ordentligt.
Jo förresten, kaffe saknar jag. Har fått för mig att en statlig kaffegaranti för konstnärer ska ha införts nere i Stockholm, men vet inte om det stämmer. Nåt jag har fantiserat ihop bara, kanske. Undrar föresten vad som menas med konstnär. Hemma var de ju dom som målade tavlor. De fick för det mesta kaffe som alla andra, förutom om någon satt en tavla i halsen. Då brukade dom få det heta kaffet hällt över sig i stället. Vissa brände sig förskräckligt svårt på det. Särskilt en man från grannbyn som inte haft mössan på sig vid tillfället brände sig så illa att han aldrig tog i pensel och målartrasor igen. Denna olycka berodde i grund och botten på att konstnären hade inbillat sig att det betydde något riktigt och på allvar när byn visade upp honom och några konstnärer till och så skolföreståndarinnan vid de tillfällen då vi fick främmat från till exempel Vilhelmina eller Trondheim. Att han inte uppfattat att det hela varit en lismande fars och ett tarvligt skådespel. Ännu är jag inte helt på det klara över hela innebörden i det där sista. Det var något som jag, ännu inte en tvärhand hög, snappade upp en sen höstkväll när två andra konstnärer satt och muttrade och rökte cigaretter utan filter på bänken utanför den fiskestuga där jag gömt mig innan någon ännu visste om det. Fortfarande förstår jag kanske inte hela vidden av detta molande samtal under käkarna.

Ja, i alla fall så fick han alltså kaffet hällt över sig och slutade upp med att konstnära sig. Det blev en visa på byn. Den harvade runt på samma ackord ett slag och menade att han var överkänslig och knäpp, den där, men att det hade man ju egentligen vetat sen förut, sjöngs det. Och så refrängen: Att han ju för sjutton fått sitt kaffe och bort vara tacksamt och hur många trodde han egentligen så gott som vart och vartannat år fick den äran att skaka hand med gubbarna från kommunen. Och så om igen och igen, tills man tröttnade.

Jag går inte långt från trädet. Det börjar kvällas nu och ännu en natt i den resliga stammen väntar mig och jag glädjer mig och hoppas få åka omkring i allt möjligt därinne så som jag gjorde natten till i dag och natten till i går. Jag tror egentligen inte att jag behöver någonting annat än dagar som den här och nätter som de där.

Just innan skymningen såg jag något mycket märkligt. På en gren högt uppe i det stora trädets grenverk satt en stor duva förborgad och bepansrad med sitt stolta bröst mot himlens höjd. När jag bildade en ring av tummen och pekfingret för att kunna se den bättre, upptäckte jag att den bar en elegant kostymjacka, komplett med skjorta och väst inunder. Det såg helt klart ut att vara skräddarsytt alltsammans, efter vad jag kunde bedöma på det avståndet.
Jag stod och såg på den ganska länge innan jag steg in i trädet igen. Ska snart dra upp dragkedjan och låta mig vallas bort till egentligen helt otroliga platser.

söndag 12 september 2010

Logg 15


Efter att ha gått hela dagen och nästan inte känt någonting alls börjar jag känna mig lite smått skrovlig i halsen. Så det var skönt att få syn på ett stort träd, även om jag inte visste namnet på det. Det var stort, så jag såg det på långt hål. Min blick var dock stind så jag såg mest stammen av det. Den var ljusare än de andra trädens stammar och med ett mer småskrovlat mönster. Det hade, kan man nog säga, egentligen mer ett skinn än en bark. Jag lade handen mot det och undrade hur ömtåligt det var och i nästa stund undrade jag hur ömtålighet bör beräknas. Fortfarande med handflatan mot skinnet svängde jag runt det, som i en början till en trevande dans. När jag kom till andra sidan såg jag trädets stora mun, ställd på högkant, och jag klev in i den. Det luktade gott därinne. Ansamlad tung värme, men en alldeles frisk och nötaktig lukt. Inget skämt och inget mögligt. Ändå tror jag inte att någon före mig har behövt det stadiga trädet. Kanske kronan, men knappast stammen. Jag klev in i det och stod där länge och bara kände dagens alla avkapade bilder inte precis ordna sig, men sjunka ner och lägga sig till ro i min kropp.
Sen hukade jag mig ner och ruskade in dragkedjans tunga kläpp på insidan och tog sedan ett stadigt tag om den. Med kläppen i ena handen och den andra stödd mot insidan av trädet stam reste jag mig åter långsamt till stående. Just innan stammen helt slutit sig runt mig såg jag genom den lilla gluggen som ännu var öppen mot himlen hur tre små fåglar flög förbi högt där ovanför. I samma ögonblick som den andra av dem passerade mitt titthål gjorde den en lustig volt, en snabb saltomortal och försvann sen vidare bort över himlen, bort mot rymder jag inte kunde se. Jag ställde mig på tå och lyfte, med så stor ansträngning att jag måste pusta till, handen över huvudet för att dra upp blixtlåset och den sista snutten till att täta glipan. Sen bara stod jag stilla därinne i trädets beckmörker och flyttade då och då tyngden mellan benen som en idisslande ko .
Och jag tänkte på ingenting annat än på den lilla fågeln. En volt bara sådär. I tomma luften, helt utan avstamp. Och i så oändlig frihet.

torsdag 9 september 2010

Logg 14


Jag bara går och går och jag bara tänker och tänker. Småknott och vindpustar huller om buller och halvtankar och slåttran som aldrig blir sylt. Men inte har jag sett skymten av några andra människor under alla dagar här i skogen precis, så det kan ju göra just jämnt upp det samma egentligen. Ingenting gör egentligen någonting om man tänker efter och det är en mycket farlig tanke, det känner jag på mig. Det är som att låtsas att man vore död. Om man redan vore död så skulle man i alla fall inte längre behöva gå omkring och låtsas att man inte känner till att man kan dö, att man ska dö. Och det är väl bara om man kan låtsas så som det blir uthärdligt att ingenting förmå sig att berätta.
Men när man betänker hur mycket det är att inte låtsas om börjar det faktiskt bli rätt så körigt och tjuvtjockt. Men så en tanke till, en som obönhörligen vingligt staplar sig på de andra utan klister: Om jag till exempel skulle glömma bort eller låta bli att berätta om farmor. Om jag inte skulle berätta att hon var en som inte visste vad ett skosnöre var för något till exempel, så skulle det bara ta så kort tid som en människas andetag på jorden innan ingen kunde säga något alls om saken. Saken med farmor och skosnörena.
Förresten kan jag lika gärna fullt ut komma ihåg det men ändå stilla tiga. Stilla på utsidan alltså. För att det verkar respektabelt att vara stilla på utsidan och att inte ha en farmor som inte vet något om vissa typer av snören. Bara om jag låtsas att jag inte känner till att jag ska dö slipper jag berätta detta och allt annat. Så nära fulkomlig glömska går jag alltså omkring. Och det går bara för sig att gå omkring så om man låtsas som om hela saken med att dö inte finns. I vart fall om tonen har fastnat i halsen, om man inte klarar av, eller om folk slår dövörat till hela tin. Och det är klart att man slår dövörat till om det bara är dövöron man har. Kanske på grund av tinnitus som liknar det jag själv har tjutande härinne.
Jag hoppar över en liten och fullt drickbar bäck som om den inte fanns mer än som ett litet hopp i min kropp medan jag funderar vidare. På att dö. På att inte låtsas om att man ska dö och därför tycka sig ha rätt att vara tyst. Spela roll om allt glöms bort då? Jo, kanske spelar roll. För om man bredvid skor och snören lägger kråkor som har byggt konstiga bon, mjölk som skvimpar i sin skål och beredda skinn utan trummor och allt det andra, så skulle det vara mycket synd, tycker jag. Mycket värre än en sömn. För en sömn går det att vakna ur och en sömn har sina snarkningar och sina drömmar. Om allting inte fanns skulle ingen tid finnas. ≤ Men äran är odödlig >” man tackar skrivkonsten, om jag har fått saken riktigt förstådd.
Pennor och papper finns till för dom som har förstått att dom själva ska dö och tycker att det spelar någon roll. Nej, det är tvärtom. Berättelser som berättas ur munnar som hela tiden ändrar form och försvinner gör det för att dom vet att dom ska dö. Pennor och papper och skrivböcker används av dom som tycker att det är okej att det kommer en eller ett par generationer som har tinnitus och kanske också en stor stör på högkant i käften. Det är väl inte okej? Det är det väl inte?
Jag blir alldeles snurrig när jag går och funderar så här. Jag vet det, men det är som om jag inte har rätt att låta bli, trots att mina chanser att hitta ut ur labyrinten verkar bli mindre och mindre för varje varv. Nä, det är dags att jag slutar upp nu genast, innan jag helt tapper sinnet som kan behövas för en ensam man i skogen om kvällen. Vad ska förresten såna här grubblerier tjäna till.

måndag 6 september 2010

Logg 13

Jag trevade mig ut i går förmiddags. Långsamt. Mödosamt. Mina ben en smula darriga, men en klar och frisk höstluft välkomnade mig högdraget. Lika befriande som det var att resa mig i full längd och känna varma pilar av ljus, var höstens arrogans. Jag kände mig fullt välkommen att röra mig i den, lika uppenbart var det faktum att hösten gav själva fan i mig.
Marken var torr och jag kände en syrlig doft som kunde vara svamp och tänkte: Åh, just det: Svamp. Men jag känner konstigt nog ingen hunger. Inuti munnen rörde jag försiktigt tungan för att ta reda på om jag verkligen var verklig. Det var då jag kände dem, tre tydliga tomrum. Tre tänder som försvunnit och jag kan inte minnas någon strid. Med björnidet och min tillfälliga bortdomningsplats i ryggen gick jag rakt framåt mellan träden. Marken var torr och jag såg mig därför inte för, men plötsligt halkade jag till och satt i nästa steg fast med stöveln i gyttja.
Men det räckte att spänna upp foten mot stövelns valv och greppa med båda händerna runt låret så var jag fri med ett ljud av en dum fågel. Jag kunde ha ryckt på axlarna åt det, men när jag något senare satt mig på huk för att vila ett slag plågades jag av den sjukmjuka gyttjan runt min fot nyss och trevade igen med tungan i gommens håligheter. Om inte i strid så i laknad bortvittran, en uppgivelse utan så mycket som en suck. Förmultning till och med av glömskan.
Men så såg jag några svampar ett stycke bort. Gyllene blanka huvuden i solen som strilade ned på dem mellan grenar som svampen både kände och inte kände. Dessa svampar hade växt på ett ögonblick och stod nu tvärsäkert rakt upp i all sin prakt. Bilden av gyttjan och tänder som släpper utan motstånd tynade bort medan jag med lätt yrsel reste mig och gick de få stegen mot svampen, tog mig om huvudet och kände mitt täta strävmjuka hår som ett betryggande löfte jag av försiktighetsskäl undviker att tänka två gånger på, men gärna rör vid när jag undrar och böjde mig sen ner igen och kanske har de som kallar mig överkänslig rätt, för en ilning av skam gnisslade till i mig när jag i min hand kände hur svampen egentligen inte ville plockas, men ändå ganska lätt, om än liksom trådigt, gav upp och i nästa ögonblick var i min hand och dess lilla vägran bortglömd.