logg 12

Stövlarna jag går i är inte mina egentligen.
Jag gav dem till far som present den 28 september. Hans födelsedag och den dag Lajkan gått till sjöss. Min önskan att ge honom något magnifikt hade varit mycket stor och obotlig inför den dagen.
Jag hade tjänat pengar på att rensa nät i Fasskaro under några somrar dessförinnan och i hemlighet lagt undan en del.
I en handelsbod i Vilhelmina, dit vi farit på långresa med nomadskolan, hittade jag dessa då oanvända stövlar. Sulor han kunde ha nytta av och hur eleganta de ändå var över foten i all sin prakt och självklarhet. Och vilka rediga och ändå helt nedvikbara skaft! Grönt gummi ytterst, och rejält med bra skinn invändigt. Jag gladde mig i veckor åt att få överlämna gåvan. Ge bort skodon som present, muttrade far när han öppnade kartongen. Och det visade sig också att trots mina nogranna beräkningar av hans skostorlek skavde stövlarna på hans fötter. Speciellt framtill. Mina egna fötter hade vuxit förbi hans med en bra bit så jag lovade på stört stående att gå ut stövlarna åt honom med blöta sockor och envishet. Envisheten nämnde jag inte. Det hade kanske förtagit presenten som nu hastigt men helt naturligt i ett slag hade utvidgats och behäftats med pliktfullt uppdrag. Lång tid stod stövlarna där och gnällde ljudlöst på mig om den förväntan som gått i baklås och som bara och i bästa fall just jämnt kunde halvsonas så pass att den skavde lite mindre och kanske så småningom föll i glömska. Hela nästföljande vår gick jag längs vattenbrynet med blöta sockor i de för små stövlarna och höll mitt ansiktes drag i ett samlat grepp.
Det var inte bara far som kastade menande verktyg, blickar och ibland ord på mig om odugling och högmod och att inte ens duga till arbete. Jag kände sulan, meningen och stövelns mycket goda kvalitè där jag gick.
Om kvällarna var det underbart att befria fötterna och hemligt pyssla om mina blåsor. När jag så till slut trodde dem beredda och färdiga för fars fötter tog han emot dem och sa att han skulle prova dem efter kvällsmaten.
De gjorde han också och bekräftade att de var lagom stora nu. Men han hade redan ett par andra stövlar och dessa båda blev stående. Två år senare började jag använda dem, liksom lite i skymundan.

Logg 11

Jag måste ha somnat.
Nu när jag närmar mig slutet på resan mot vakenheten och mina fingrar och tår långsamt fylls av blodets försiktiga rörelser, har jag kvar svaga minnen av dagen innan natten.
Hur allt blev suddigare och suddigare för min blick och tillslut försvann. Hur trotsigt oförmågan förhalat beslut och vägrat strategi, medan kroppen varit fullt tydlig och utan tvekan erkände åtskilliga krafter kvar.
Minns skuggan av en förvånad frivolt över avståndet mellan allting som jag kallat jag, Samson Lasko.
Och kort därefter; över den sviktande landningen i tilltrons ansiktslösa torv.
Men sen följde tanken blickens exempel och försvann.
Dock alltså:
Ben och rygg, armar och händer som redde sig utmärkt. Utan ögon, utan tanke. Bekanta visslingar från okända håll som måste ha gruffat och knuffat mig mellan sig tills det blev rätt och stilla.
Så måste det ha varit. Spår av att ha hasat på knä finns kvar, både här utanför idet och inuti min kropp.
Skogen drog mig till sig, in i björnens gamla bo, in under lingonris och hår och fett. Allt blev varmt och jag kände inte längre mina leder.
Då kom Naja till mig. Det minns jag lika tydligt som en saga från barndomen. Jag hörde hennes steg närma sig utanför. Sen såg jag henne sitta på huk i en dragig kåta i Rissne och omständligt knöla fram föremål hon haft med sig och ställt ifrån sig vid öppningen till kåtan medan hon kokade kaffe åt oss över elden. Hon lutade sig fram över sakerna och drog upp en tenntråd som hon granskade medan hon virade den mellan sina fingrar innan hon sträckte den mot mig och sa åt mig att sy in den i kalsipperna. Det kändes en smula opassande och jag blev förlägen. Letade i hennes ansikte efter ett tecken om hur detta med kalsipperna borde tolkas. Då satt plötsligt Lajkan bredvid henne med ena knäet mot renfällen och det andra höjt med händerna ovanpå som en ridderlig friare. Hon skrattade, lade sin hand på hans, och vräkte retsamt omkull honom. Han dråsade lätt ur den konstlade ovana posen, omkull åt sidan med ett skratt och försvann.
Jag fick så några andetag på mig för att hitta tillbaka till tenntrådens viktighet. Hon gav den till mig under stor högtidlighet och sa att i den kan jag bära vad jag behöver. Sen tog hon ur sitt nålhus en nål och gav den till mig utan att säga någonting. Hon var borta innan kaffet kokat upp och jag kan inte minnas att jag drack av det.
Men det var något med tänder också. För tusan, det var något med tänder..? Att hon skulle lägga dem någonstans. Vilka tänder? Jag blundar igen och försöker minnas vad hon sa innan hon försvann och morgonen sipprade ner i idet här och väckte mig.