Sidor

torsdag 3 juni 2010

Logg 7


Jag bara löper. Jag måste springa. Ifrån det, gömma mig för det, överrösta det, bli en del av det. Jag vet inte vad som helst. Jag bara springer. Rakt ut. Rakt ut och in i fullständigt skoningslösa villkor. Trädens grenar river mig i ansiktet. Jag ser dem, men bara som svarta stråk runt mig, kaosartade svarta streck, världarnas krigsmålning. Genom mina lungor alla världars syre. Bröstet häver, strupen halar in alla träd, all mossa och blåbärsriset. Furor, låga björkar. Ut igen. Vi fäster munnarna vid varandra och skriker luft. All luft finns i detta slutna system, för det finns inget bortanför. Ingenting annat finns och all luft finns i detta. Vi andas. In och ut i varandra. Min stövel gnider med ljudet av frigolit mot ett fönster, jag faller, det bultar i knät som svullnar medan jag reser mig och fortsätter. Rötter som helt tydliga sinnligheter jag inte har tid för under gummisulorna. Små stenar. Ras. Flugorna surrar vasst i enveten inlandsilska. Det svider av slemhinnornas utmattning, men blodet strömmar för hätskt för att bry sig. Min syn är dimmig av draget i luften som innehar mig i sina massors dån, av grenarna, av den salta svetten som rinner nedåt. Kanske av tårar. Det angår mig inte. Rörelse. Vansinnets rusning.

Vidare, vidare.

Rörelse. Rörelse. Allt annat: Smärta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar