Logg 4

Lovade jag inte i förra loggen att jag skulle försöka beskriva hoppets hela levnadsbana? När jag i dessa tysta morgontimmar går igenom mina anteckningar ser jag att jag inte lyckades. Jag nådde inte fram till döden. Antar att jag inte mäktade med, nöjde mig med bakslaget som var utmanande nog. Kanske var jag också fortfarande lätt rusig efter händelsen. Ett rus som bubblade kvar och ännu inte helt gått över i bakrus, trots att mitt förstånd blivit varse att händelsen inte var någon händelse, utan i stället en icke-händelse. Självbedrägeriet ville väl ha mig till att avsluta i förljugen dur, örhänget i min hand. Men nu har jag en gång slagit fast att sådana tonarter inte är meningen med denna loggbok.

Steg kom emot mig på stigen som löper längs tjärnen. Jag såg på smycket i min hand som skimrade så starkt att stråk i mitt synfält blev utslagna av bländverket.

Stegen hade den rytm som finns hos de fötter som gått mycket långt, men ännu inte sackar av trötthet. Deras nedslag var först så dämpade och avlägsna att jag inte hörde dem. Jag tror att jag inte blev helt varse ljudet förrän en skugga föll över mig och den min hand som krampaktigt höll i ett smycke. Jag sneglade skrämd ner i tuvorna till höger om mig varifrån skuggan hade svept in.

En skymt. Där var tyget! Där var också en fot! En blek fot som prompt och stadigt vertikalt stack fram under de blågrå tygsjoken. Under stor men ljuvlig bävan lät jag min blick vandra uppåt. Där, jämte mig, stod en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stod helt stilla och blickade ut över tjärnen. En så häftig förvåning som jag kände i den stunden ryms inte i mitt ordförråd. Hur ska jag säga; bröstkorgen liksom sprättades upp av ett väldigt tryck inifrån.

Ett sådant stadium av absolut förvåning måste av nödvändighet vara snabbt övergående. Vad gjorde jag för att hålla balansen? Jag såg på örhänget i min hand. Jag såg att det var blått. Jag såg på kvinnans klänning. Jag såg att den var blå. Öra, tänkte jag, och tittade på hennes örsnibb, den som vätte åt mitt håll. Jag såg att där fanns ett litet hål som ett örhänge skulle kunna dingla i. Med matematisk överlevnadsinstinkt lade jag ihop. Ja, i ett hissnande ögonblick hängde allt ihop! Och jag förstod. Och jag lät förstånd i samma slag bli till handling. Jag vred mig mot henne. Med min fria hand greppade jag försiktigt hennes örsnibb. Hon rörde sig inte och jag kände inte hennes lukt. Dessa båda faktum borde fått mig att förstå. Men istället tog jag örhänget och fäste det vid hennes öra.

I det öronbedövande dån med vilket den lilla saken föll till marken, föll också jag. Med ögon som sved infernaliskt såg jag på smycket där det hamnat i mossan och såg sedan hur det långsamt tynade bort i dyningar och förblev alldeles försvunnet. Som om det inte funnits.

Jag behövde kräkas. Och vad hindrade mig. Det fanns ingen vid min sida att bete mig belevat inför.