Sidor

måndag 31 maj 2010

logg 6


Jag vet inte längre varför jag närmade mig den, vad det så kallade uppsåtet var.
Allt innan utplånades i det den slog ned. Drömmen om värme har uppstått nu efteråt, förmodar jag.
Kanske. Men jag kan ju ha gått fram emot den stora stenen för att lägga handen mot den, för att känna om den fortfarande hade dagens värme inuti sig. För att känna att den hade det. Eller.
Kanske tryckte jag hårt ihop käkarna, böjde knän, trevade med fingrarna efter ett grepp, tog i för mer än jag var värd, bara för att få upp värmen.
Troligast är väl ändå att syftet var att trycka upp allt som var muskelkraft i mig till öronen för att, om så bara för en kort avlastnings bortanför, göra mig fri från larmet. Nej, bedöva mig bort från det, trycka undan det.
Hade jag trott att jag verkligen besatt krafter nog att ens rucka den? Tyckte jag att det hade någon betydelse? Jag vet inte. Jag betvivlar det. Det spelar ingen roll längre.
Den väldiga stenen krängdes loss från den sugande blöta jorden. Jag stod och vaggade en grotesk, en död jättebaby i våt grå sten. Lukten av järn, mina fibertrådar släppte från sina fästen. Massiva små gråsuggskroppar. En daggmask men spetsigt huvud sträckte sig upp i luften. Jag minns äcklet av att se den där tarmrosa självklarheten vädra sig. Äcklet som en kittling i mig, som började i benen och steg uppåt som en stigande försvagning längs ryggraden. Jag vände bort blicken i plötslig och konstig skräck för att tappa bördan i min famn. Vaggade den och såg på vattnet. Det var ingen tanke, det var en handling; jag tog sats och i nästa vaggning hivade jag den ut över vattnet, med så koncentrerad kraft som urinets fräna lukt, som pinket Gammen hävde ur sig som det sista han gjorde här i jordelivet.
Sen svartnade det för mina ögon. Jag vet inte om jag kände någon lukt, men jag vet att jag hörde plasket. Plask är fel ord. Det var inte ljudet av genomskinligt ytvatten. Det var hela tjärnen som sprängdes inifrån, dess moteld och vägran till villkorslös kapitulation.
Jag var lätt som syre, jag hade vänt mig in mot skogarna, men såg fortfarande ingenting när vattnet slog och träffade min rygg.
Jag var befriad från val. Jag sprang. Jag sprang inåt skogarna. Jag flydde. Full av tjutande, men lätt av uppror, nästan som om det lovade mig en möjlighet, rakt in mot skogarnas fullkomligt skoningslösa villkor. Rakt in och ut i så inåt skogarna skoningslösa, men flerfärgade villkor.

Det var en måndag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar