Logg 5

En dag till.

Det var länge sedan jag öppnade munnen nu, men jag minns det. Jag minns hur jag vårdslöst kastade ord ut över vattnet. Mina egna, som jag då trodde. Jag tänkte så. Mina ord. Möjligen våra ord. Det där våra var en förhoppning med skymd sikt. En dunkel förhoppning som Naja planterade i mig med hjälp av sin stadiga röst, svajande gungig men alldeles stadig. Sedan hon försvunnit framkallade jag den ofta inom mig, för modet och trygghetens skull. Efterhand blev den till en planta som jag vårdade ömt. Också min omvårdnad fann sitt ursprung i minnet av hennes stadga, i den lysande huden på hennes armar när de bildade en så stor ring att man inte kunde se den. Jag föreställde mig det så. En cirkel av armar, sammanbundna av otaliga händer i oöverblickbar men sviklös beständighet som rörde sig vajande över ett golv av tiljor tillverkat av skogarnas alla träd.

Småningom kom jag att misstänkliggöra den där plantan. Jag satt och lyssnade på vindens sus genom dess bladverk och tänkte just detta; du finns till för mitt hopp och för mitt mods skull. Det räckte. Ögonblicket efteråt svepte en häftig vindpust in över oss och knäckte växten strax över rotsystemet.

Själv satt jag orörligt kvar. Sitter jag tillräckligt stilla så kan det inte ha varit min tanke som knäckte plantan. Stilla satt jag, som om det inte varit för sent.

Kastade mina ord ut över vattenytan, alltmer desperat. Det var i den vevan som de virvlade upp i verklig och evig rundgång, lade sig stilla på en enda ton bara, en förbannat stum ton bara, ett tinnitus. Allt det där var förut, men den helvetes tonen finns kvar.

Det skymmer nu. Vattnet framför mig har varken stigit eller dragit sig tillbaka. Jag sträcker mig efter en sten. En liten krusning över vattenytan. Ett kort tag, innan den blir stilla igen. Jag sitter och tittar på en större stenbumling där borta. Orkar jag lyfta den?

Det har börjat skymma en aning. Alltid något. Blir det fullständigt mörkt infinner sig en viss möjlighet att villa bort sig, komma på ännu inte kända vägar. Inte bryr jag mig om ifall det skulle råka vara avvägar, så länge de är vägar.

Det var en skymningston på himlen över trädens toppar nyss, det kan jag svära på. Men nej, det är ingen skymning. Det blir inte mörkare och mörkare. Den rör sig inte. Den har fastnat.