Logg 3

Ännu en dag egentligen. Men med ett märkligt hopp. Ett bedrövligt, begärligt och besynnerligt hopp. Så gott jag kan spåra ska jag försöka delge detta hopps förlopp och levnadsbana.

Sedan jag i ett försök att bryta min fullständiga isolering anslutit mig till en förening som heter Ansiktsboken, har jag fått en del att fundera över. Inte till en början. ”Till att börja med” var det som att helt vanligt luta sig närmare och närmare vattenytan för att nå bilden av mitt eget ansikte, samma gamla vanliga förtvivlade och fördömda förhoppning om att något där i vattenytan skulle öppna sig för mig. Att något jag kände igen plötsligt skulle glida över i en mirakulös öppning. Jag lutade mig närmare och närmare. Så nära att jag var på vippen att knäcka näsbenet mot plattheten. Men så i ett vidunderligt slag som om det varit av ett pistolskott, knäcktes plötsligt bilden upp i en prisma av ansikten. Massor av ansikten. En ny bok!

Mina kinder blossade. Jag tror i alla fall att de blossade. Jag var så brådstörtat upptagen av att titta på denna miljard ansikten att mitt eget knappt längre syntes i slagget i tjärnen. Frågan om det hela var på låtsas eller inte vaknade aldrig i denna nya iver. Hade den gjort det är det ändå tveksamt om jag hade följt med den. Jag var, (vågade jag verkligen hoppas?) äntligen ingen bland alla.

Det är klart att jag satt kvar, ensam och stilla på samma renfäll och så, men det spelade en kort stund inte längre någon roll. Jag var i en bok! Och vad mycket att titta på! Det var nästan att jag inte hann med. Men så, helt utan förevarning säger en av karaktärerna i boken, helt hårt och skoningslöst, till den karaktär som var jag: Vad gör du här och vem är du. Du där, är inte du bara ett påhitt, sa en annan. Du är väl bara på låtsas.

Jag kastade mig bakåt som den som saknar rytm i sin andning och av misstag dragit in giftig rök i lungorna istället för att blåsa syre på glöden. I nästa sekund låg jag raklång bakåt och kände snart av smärtan i bakhuvudet som min brådstörta reträtt hade åsamkat mig.

Först såg jag himlen. Sen såg jag grenar som ett oregelbundet nät framför den. Då tänkte jag: Grenar. Sen tänkte jag: Träd. Och så en halvtanke: Dessa grenar växer ur ett träd som växer ur marken. Då visste jag att min hjärna inte skadats i fallet. Med en viss lättnad men oändlig besvikelse började grubblerier ta form.

Jag kan inte påstå att de rörde sig om tankar, ingenting som rörde sig från punkt till punkt och bildade stänglar, mönster eller staplar. Alls ingenting sådant. Mer osynliga bilder som lade sig invid varandra, flöt in i varandra, kastrerade varandra, repades och försökte samtala. Men mest skrek de desperat; ”men du då!” och ”ska du säga”, ”vem tror du att du är”, med mera sådant i samma anda. I självförsvar var jag snabb att hojta. ”Ingen!” Jag tror ingenting. Absolut INGENTING.” Det var sant. Jag visste inte ens vilket ”du” som tilltalades.

Jag låg kvar och såg upp mot himlen, men rösterna harvade på. ”Vi andra är på riktigt. Inte som du, som bara är ett lealöst påhitt. Du får inte vara här. Det du gör är mycket fult, ja, rent bedrägeri.”

Jag reste mig mödosamt upp i sittande. Trevade efter stammen vars grenar som varit så oändligt behjälpliga där jag legat och svävat mot mörka rymder av fullkomligt utslocknande nyss. ”Fy och fan, ditt patrask, du moraliska katastrof och förrädare, dunkade det på. Nu mest inifrån, som ett kompletterande instrument till mitt satans tinnitus. Hade jag fört någon bakom ljuset? Och i så fall: Hur farligt är det? Skulle man inte kunna tänka sig att det vore mycket farligare att aldrig någonsin föras bakom något ljus? Skulle den tryggheten inte lika gärna kunna betyda att det inte finns något ljus att föras bakom? Men framför allt grubblade jag såhär där jag låg: Tänk om det inte finns någon skillnad mellan dikt och verklighet. Förresten, tänk om det går vattentäta skott mellan dikt och verklighet. Vad är i hela fridens namn då meningen med dikten?

Utan att vilja låta alltför pekoral måste jag ändå slå fast att just ”dikten” räddat mitt liv i några kritiska ögonblick de senaste åren. Men så är det också den som nära nog berövat mig det. Nej. Jag skriver fel. Jag skriver såsom jag har läst det någonstans. Vad som har räddat mig har varit just denna strömmande linje, denna oskarpa rörlighet mellan vad som är liv och vad som är dikt, den osnygga, töjbara kanten.

Sådär satt jag en lång stund och försökte påla ner det, skapa stolpar. Jag märker att jag här i loggboken nu försöker få hela förvirringen att se ut som en tanke. Men det var bara ett trassel.

Ett trassel som i alla fall påstod att jag var vid liv. Så mycket får jag ge det.

Jag lutade huvudet bakåt igen och såg upp mot himlen som åter så smått börjat skymma. Det var då jag såg det. Som en vallning, såg jag det. Samma skådespel som bara några försvunna dagar sedan utspelat sig över tjärnen. Det blågrå ljuset stockade sig. Tätnade liksom i etapper tills det helt klart var ett stycke böljande och dunkelt glänsande tyg. En kjol? En gardin? En…

Skrämd slog jag ner blicken mot vattenbrynet igen. Sträckte fram handen för att känna på vattenytan. En temperatur jag skulle känna igen, ett lent vatten mellan mina fingrar. Jag makade försiktigt och vickande undan fjolårets multnande sjögrässlagg och gamla vassrörsstumpar som låg och guppade vid ytan.

Men så ser jag plötsligt något blänka till därnere i dyn bland de vanliga småstenarna och allt slagg. Dagens sena, låga strålar hade träffat något bixtklart, blankt och mycket blått därnere. Jag trevade i blindo längs med botten en stund medan jag hann börja tvivla på att jag verkligen sett något därnere i mörkret. Men så fick mina fingrar verkligen fatt på något. Jag greppade det varsamt mellan tummen och pekfingret. Hela den drygt decimeterlånga färden upp till ytan var det kvar i min hand. Till och med när det bröt vattenytan och kom upp i luften var det kvar. Ett örhänge. Med alla sina små delar och detaljer intakta. Vimmelkantig av fyndet och av hela den otroliga saken, reste jag mig upp i stående och höll upp otroligheten mot ljuset för att kunna betrakta smycket mer ingående. Det var verkligen ett verkligt örhänge. Men vems?