Logg 1

Jag har beslutat mig för att börja föra ett slags loggbok. Det är helt naturligt egentligen. En man i min ålder kan behöva skriva ner, föra anteckningar, få syn på något att själv fatta beslut om.

Loggboken ska bli saklig. Den ska vara förnuftig, men inte snusigt förnuftig. Inte som den där Berättelseboken jag började föra efter att skohandlaren besökt oss i sjöboden för många år sedan. Jag var för tretton trogna tjärnar bara ett barn när jag skrev den där smörjan. Barn måste väl bli förlåtna. Men det var inte just bara ett barn, vilket som helst. Det var jag. Och fastän man kan vara ordentlig och dela upp en människas liv i barndom och det där andra, det som kommer sen och är det egentliga, så vet jag, hur genant det än är, att det där barnet som skrev upp historien om ”När skomakaren besökte oss en eftermiddag om hösten”, hela tiden var jag. Att det fortfarande är jag. Det är naturligtvis frestande att säga att det bara var barnet, men hur känner i så fall den person som sitter här och ännu i denna stund bränner sig på kindernas och halsens innanförkött av sånt som till vardags måste tvingas ner och glömmas bort för att stås ut med till alltsammans?

MEN DET VAR VÄL INGET OLAGLA MED DEN DÄR LILLA BERÄTTELSEN NEDSKRIVEN I NATRAY LONG REGISTER FÖR ÅRATAL SEN!

Det kan hända att det inte var något precis olaga med själva berättelsen. Det som var fullkomligt ur lag var att berättelsen först och främst skrevs ner av det skälet att den som skrev ned den skulle framstå som näpen. Dessutom måste det anses olagligt att väva in hela saken så pass att jag nu inte längre kan vara alldels säker på vad skammen kommer sig av, bara på att den finns.

Nå, denna loggbok ska vara någonting helt annorlunda. Här ska lugnt och metodiskt radas upp bara. Här ska det inte ges någon anledning till att i efterhand och huller om buller hetta upp till grader likt magmans flytande smet, och som smälter samman allting och raderar ut möjligheterna att tänka så sakligt och avkylt som saker och ting kräver.

Här ska det hela senare kunna synas. För något måste därefter göras. Jag kan ju inte gärna bara sitta här för all framtid, stilla vid denna tjärn. Något måste jag ta mig till.

Jag har suttit hela dan, med ryggen mot skogen. Den susar eggande. Ja, det är en lockelse som pinsamt nog måste lokaliseras till de nedre regionerna. Men jag måste tänka klart också på detta. Det räcker med att jag vänder mig om och ser in mot den, in mot mörkret under granarnas breda rockärmar så blir jag så förvirrad att all upphetsning slocknar. Jag vänder mig tillbaka mot tjärnens vattenspegel. Jag hör mitt satans tinnitus. Jag ser inte mitt ansikte i den, för det ligger så mycket grågrönt slagg i vattenbrynet, men jag känner igen allt. Det fyller mig med värkande leda med var i. Jag kastar en sten till ut över vattenytan.

Jag önskar att den långsamt ska sjunka ner i bottendyn och föra mig med dit ner, ner i en sömn. Men den bara ploppar vid ytan och försvinner. Såsom den förra. Och den innan den.