Logg 18

Ja, så satt jag alltså där. Och kaffet var slut men en intervju kunde börja och dom frågade om jag hade något emot att dom spelade in samtalet. Inte då. Och jag frågade dom detsamma. Om dom hade något emot det.

Sen fick jag börja berätta om vart jag kom ifrån och om varför jag givit mig av därifrån. De frågade inte hur gammal jag var och jag frågade inte heller hur gamla dom var. Vi talade om arbete, om vad det är för något. Jag berättade att det arbetas väldigt mycket hemma, men att jag själv är en mycket dålig arbetsmänniska och att med jojk arbetats det så gott som inte alls längre. Men så kom jag på att jag, fastän jag bara varit i Stockholm några timmar och försökt att vara försiktig, redan gått i en slags fälla när jag använde ordet för dagen – alltså ordet arbete – mycket oförsiktigt, och rättade till det genom att tillägga att jojk ju knappast kan kallas för arbete.

Medan vi talade om vad jag äter tänkte jag hela tiden på författaren Aino Trosells ord om att en romanfigur om vilken det inte redovisas hur hon försörjer sig saknar all trovärdighet, men jag sa ingenting om dessa tankar, för jag är inte klar över hur jag bör förhålla mig till dom. Jag berättade istället att jag just ätit en bulle som någon lämnat kvar på ett fat jämte en halväten smörgås, men att jag bara tagit bullen och låtit smörgåsen ligga, men att bullen inte varit så värst god fast mättande och om hur rik skogen är om hösten, att svamp och bär finns i överflöd och bara är att plocka.

Vi cirklade länge runt detta. Bären, plockandet och ätandet. Regissören berättade att det finns människor som lånar ihop pengar, reser till de svenska skogarna och plockar bär, mer än fyrtio liter om dagen. Alltså mer än någon kan äta på en dag, men att när de sen ska byta bären mot pengar blir någon vajsing. Inte nog med att pengarna de rest för är ihoplånade förresten, sa han. Personerna som lånat ut pengarna är inte släktingar och vänner till plockarna eller folk i hembyn, utan dom som kallat till arbete i det ovana landet. Och det blir jättehöga räntor på lånet, ja mer räntor än fyrtio liter om dagen. Det heter att dom som kallat till arbete har givit arbetet och med arbetsgivare menas inte skogen eller ens bären, det fattar jag och ryser.

Sedan berättade jag om skammen som jag går omkring med, och att jag övergivit min by, fastän det inte var meningen men jag ändå var tvungen. Det frågades vidare om skammen. I fall den gällde att jag bara tänkt på mig själv. Men nej, det är inte så. Jag försöker inte framstå som ädlare än jag är när jag ändå måste försöka förklara som det är. Men det är inte heller så att skammen bara är helt ödmjuk och klädsam och gäller att mina händer inte duger så bra som andras, även om den gäller det också. Sanningen är den att jag givit mig iväg för att rädda något som sen ska ges tillbaka till det samhälle jag kommer ifrån. Att det är så det är tänkt, att jojken ska ges tillbaka till allihop. Att det då när detta händer ska bli solklart för envar att livet återvänt och att det ska vara mer än nog lön för min möda. Jag skulle tro att skammen ligger allra mest i just detta självsvåldiga i tron på att jag, Samson, skulle klara av det. Och i att jag, Samson, vet att det är just vad som behövs. Men tänk om jag inte kan, om jag kommer hem tomhänt, om jojken för alltid är död och att jag inte kan göra något åt det. Ja, då…. Usch, det vill jag inte tänka på. Det ska jag inte heller tänka på. Bara blotta tanken kan ställa till det rejält.

Detta om jojken, ja. Och att sitta och tänka. Önskar jag att detta skulle värderas högre, undrar regissör Masucci och jag blir ställd. För jag vet inte vem som ska värdera och vad det ska vara bra för. ”What is jojk” frågar Ceasar, som sedan vi tagit i hand just när jag kom, mest varit som en tankspridd fågelmamma mellan lampan och dörren och tillbaka på den virkade duken på fönsterbrädet, och jag blir glad, lite förvånad och nervös över frågan och försöker trevande besvara den. Men vet inte om det gick så bra. Att framkalla någonting, att via en melodi göra det närvarande. Något sådant. Och inte skilja så särskilt på publik och den som jojkar, eftersom framkallandet är liksom större och inte får slås i bitar. ”Kan man spela in det på en cd-skiva”, frågar regissören och jag blir rådvill. Det finns ju dom som gjort, tack o lov… Jag antar att… Och att det väl är som i Ansiktsboken ungefär, att man måste ge sig ut och hämta in, simma runt och ha tillit, hoppas att de rummen som den vecklar ut sig i… att man ju får hoppas på snälla ögon och öppna öron. I slutet pratar vi mer om det, när de undrar om de får använda materialet med mig som de spelar in, varför jag har kamera med mig, och jag berättar om Den Blonda Skådespelerskan i Amerika jag hört om, som bara sade detta enkla; ”visst, men visa inte mina fotsulor”, och ändå visades hennes fotsulor och någon annan blev mycket rik men hon dog.

De frågade om jag ville jojka för dem. Länge satt jag och kände efter i rummet och letade efter en slinga. Men fastän han som hette Steven i sig själv var en mycket mjuk och vacker sång i strumplästen, så hittade jag inte heller då och där något som kunde komma fram som jojk och förblev därför tyst. ”Det gör inget”, sa dom tröstande. Men det är klart att det gör något. Jag bara hoppas att jojken inte försvunnit för gott. Och hur det nu är så var min tjutande tinnitus inte lika påtagligt skrikande i mig där jag satt i studion. Kanske var den tillfälligt mildrad av en timmes samtal, eller kanske för att jag drömde alltihop.
”Vad skulle du säga om vi ville ge dig jobb.” Jag blev ställd igen. Få jobb? Av dom?
”Hur då? Med vad?”, frågade jag och regissören sa att kanske med jojk, att uppträda. Jag sa att jag inte precis vet det, eftersom ju inte tror att jojk precis kan kallas arbete. Och så detta med att uppträda…. Att jag inte precis vet. Att det gäller att det inte blir några som bara står och glor och hur ska man veta det. Frågan hängde i luften ett tag och regissör Michele Masucci sträckte sen ut armen och greppade som runt ett halvmoget äpple och ryckte av genom att säga att de skulle kontakta mig igen, senast nästa fredag. Ja och visst skulle de få visa blider av mig, men jag ville först få ta mig en titt på dom bilderna och det skulle gå bra.

Det hade varit en stor och spännande stund som led mot sitt slut. Då kom en stark aning för mig. Steven Cuzner frågade vad. Jag tvekade att uttala det, men på grund av hans öppna och nyfikna ansikte fick jag modet att ändå pröva, må det bära eller brista och jag sa att allt detta som sker här nu, hela Stockholmsresan och denna studio med alla lampor och kameror och personer, känns som en dröm, men att jag knappt vågar säga det för hur många spännande och fantastiska drömmar har man inte vaknat upp ur genom att klanta sig och säga just så. Men ingenting hände. En minut till och fortfarande inget bryskt uppvaknande. Trots att jag till och med fick intrycket att han förstod vad jag menade.

Nu var det hela i alla fall över och vi tog återigen varandra i hand allihop och i trapphuset byggdes det fortfarande och sen blev allt svart och jag är plötsligt här i skogen igen.

Just som jag med kinden mot mossa vaknade nästa morgon och slog upp ögonen var min tinnitus för ett kort ögonblick inte längre inuti min skalle och jag hörde en bäck porla någonstans. Reste mig och började gå mot den.

Logg 17

Det knakade rejält när jag steg ut ur trädet i morse. Men jag kan inte hundraprocentigt säkert säga om det var av stammen jag sover i, ett träd i närheten som gnekade i grenarna, eller rent av min egen rumpa som lade av en fjärt bakom ryggen på mig. Och inte undra på att jag var omtöcknad när jag efter så lång tid tog mig ut ur trädet, in i skogen.

Det jag har varit med om är lika obeskrivligt som det mesta, men liksom med det mesta andra måste jag ändå göra ett försök, nej ständiga, i oändlighet upprepade försök att beskriva, trots att jag inte vet om jag drömt eller varit vaken. Kanske både och. Kanske ingetdera. Kanske har det ingen betydelse.

Jag minns den stora kläppen i trädets stora dragkedja dingla över mitt huvud. Känslan av lika delar trygghet och skräck (för att få den i huvudet). I nästa stund ackompanjerades vaggandet av ljudet av en bilmotor under mig. Mina ben värkte, ihopknöglade brevid mig, och det sved i axeln, men kinden låg mjukt vilande mot min renfäll. I framsätet satt någon och rökte. Nedrullad ruta och Michael Jacksons Beat It ur bilstereon. Luftpustar mot mitt ansikte och hus, stolpar, broräcken, vägskyltar och diverse annat fladdrade förbi i ohygglig fart.
Jag mindes en fråga om lift och ett svar som lät "jomenvissthoppinbara" samt att jag var på väg mot Stockholm för att provspela i en politk-film. Man hade sökt arbetare. Jag hade skrivit tillbaka och berättat att jag inte precis arbetade, men att jag tänkte på detta ut och in hela tiden. Om man till exempel har rätt att äta även fast man inte arbetar. Och på vad arbete egentligen är, och så på detta att jag är en så dålig arbetsmänniska.

Nå, så stannade bilen och han sa att nu ska jag inåt landet, men tågstationen ligger däråt. Pekade. En vit skjorta med gröna rutor. En snusdosa i bröstfickan. Svarta solglasögon med tunna bågar mot det bakåtstrukna håret. En blöt fläck under armen när han lyfte den och visade mig vartåt jag skulle gå. Benen var först lite mjuka, höften stel och det luktade konstigt. Gyttja och bensin. Ett stort fält. I andra ändan en biljettlucka. Och så kom tåget och jag steg av på Stockholms centralstation och klockan var 9.48.
Jag frågar någon som ser ut att vara i min egen ålder hur jag tar mig till Zinkensdamm och hon förklarar vänligt. Gatorna är stora och stökiga och jag försöker hålla mig nära husen så att jag inte ska hamna i något riktigt farligt. Det byggs otroligt, bankas och borras och män på stegar och grävskopor överallt. Jag vet att jag tänker att jag nog sover, för jag är inte rädd. Jag har en snäll sång smågnolandes i mig. Några barnrumpor går förbi med sin småskolärarinna. Alla stirrar på mig, men bara flickan som håller i vagnen så att knogarna vitnar börjar stortjura, men först när de passerat. Jag går fram till ett stort hål i gatan i och ser ner i det. Tar försiktigt ett steg närmare. Det är inte precis stort nog för mig att trilla ner i, men kanske fastna med benet om kanten skulle vara lös. Eller om något hastigt skulle titta upp, få tag i mig och dra mig neråt. Men jag ser bara tomt hål. Kanske att jag anar vatten glittra till svart där nere mycket djupt. ”Hej är du same” och jag tittar upp. Två män i brandgula arbetsvästar kommer emot mig. Jag tittar på de stora smutsiga och gula handskarna av något slags skinn som den ena av dem bär i bältet. Sen tittar jag på hålet igen för att jag inte vet vad jag ska säga. "Vill du köpa det", säger den ene av de båda männen. Men jag är inte den som låter mig luras och jag var beredd på att det skulle vara mycket kommers i Stockholm, även om detta tar priset. Köpa ett tomt hål? Aldrig i livet. Vad ska jag med det till? "Ja, du kan ju köpa det och sen lägga något i det", svarar han. Med det menar han hålet. Men det är ju ingenting, säger jag. "Tja", sa han och jag gick vidare.

Hittade fram till Maria Skolgata nummer 78, blickade upp mot den höga väggen som var utsidan på ett hus så stort och högt att man inte kunde se det till fullo. Även i trapphuset byggs det, elsågar tjuter och flera stålrör som det sjunger i är staplade ovanpå varandra för att kunna klättras på och nedanför massor av plankbitar. I stentrappan vita viskningar från forntiden ingraverade. Sådana har jag bara sett bilder av i en bok tidigare, enstaka fotografier.

Konstnärsnämnden ligger på våning två och därinne alldeles vitt och genom en stor fönsterruta såg jag en kvinna som kom ut från sitt kontor genast när hon såg mig. Hon var mycket vänlig och undrade vad hon kunde hjälpa mig med. Många tankar surrade runt i skallen på mig, men jag fann mig rätt så bra: Jo, jag skulle träffa regissör Masucci, att jag hade avtalat möte. Det var rätt sagt och i sin ordning uttryckt förstod jag när hon gjorde en gest åt en bänk och bad mig slå mig ned för att vänta ett ögonblick. Jag tänkte att det skulle kanske vara oartigt att breda ut fällen, så jag lade den bara brevid mig på bänken, fortfarande ihoprullad. Efter ett kort tag kom en man i sällskap med kvinnan som först tagit emot mig och undrat det där med hjälpen. Jag reste mig och tog i hand, frågade men fick veta att han inte var regisören. Däremot visste han hur jag skulle gå och han till och med visade mig genom att gå före. Jag följde hans snabba steg genom en smal korridor med dörrar längs ena sidan. Den sista på vänster hand var den rätta. Där innanför fanns tre män i fina rena kläder och en massa lampor på stativ, kameror, mikrofoner och annan elektronik. De tog alla i hand. Michele, Steven och Cesar hette dom. Jag fick slå mig ner i en fåtölj som stod uppställd framför lösa väggskivor. De bad om ursäkt att jag fått vänta och frågade om jag ville ha något att dricka. Jag sa som det var att kaffe skulle smaka gott. Han som hette Steven försvann ut ett tag men kom snart tillbaka och sa att kaffet tyvärr var slut. Men han sa det så varmt och vänligt att det nästan kändes som om jag fick kaffe. De ordnade med all elektronik en stund till och pratade undertiden med varandra. Några enstaka spridda ord här och var bara. Jag tror att det var engelska. Jag tog en klunk av vattnet som ställts fram åt mig och fick då syn på min hand. Därför tog jag kniven ur slidan jag bär i bältet och gick igenom alla fingrar, ett efter ett, skrapade bort all smuts under naglarna medan Michele, Steven och Cesar gjorde sig redo på sitt håll. Steven som stod till vänster, närmast dörren, svajade med en lång svart bom och lade den till rätta över sina axlar som ett ok. Han hade inga skor eller stövlar, utan gick i strumplästen på den mjuka mattan. Längst ut i änden av bommen satt en mikrofon som han riktade mot mig för att låta den sväva strax ovanför mitt huvud.

Oj, jag sitter och skriver detta utan att märka att det blivit kallt. Måste röra på mig. Skriver mer sedan.

Logg 16

Regn hela dagen. Har mest rört mig i närheten av det stora träd som varit mitt tillhåll i två nätter nu. Jag antar att jag måste bege mig vidare snart. Men. Jag är märkligt befriad från tankar. Jag trodde att jag skulle sakna. Men nej, ännu saknar jag inte. Det är en vacker årstid och jag har plockat massor av lingon, en del svamp. Jag tänker inte på något särskilt och visste inte att det kunde kännas såhär. Så befriat. Från tryck. Men det måste väl vara något slags bedrägeri, antar jag. Kanske att mina nätters drömmar har något med saken att skaffa. I så fall vill jag tacka dom ordentligt.
Jo förresten, kaffe saknar jag. Har fått för mig att en statlig kaffegaranti för konstnärer ska ha införts nere i Stockholm, men vet inte om det stämmer. Nåt jag har fantiserat ihop bara, kanske. Undrar föresten vad som menas med konstnär. Hemma var de ju dom som målade tavlor. De fick för det mesta kaffe som alla andra, förutom om någon satt en tavla i halsen. Då brukade dom få det heta kaffet hällt över sig i stället. Vissa brände sig förskräckligt svårt på det. Särskilt en man från grannbyn som inte haft mössan på sig vid tillfället brände sig så illa att han aldrig tog i pensel och målartrasor igen. Denna olycka berodde i grund och botten på att konstnären hade inbillat sig att det betydde något riktigt och på allvar när byn visade upp honom och några konstnärer till och så skolföreståndarinnan vid de tillfällen då vi fick främmat från till exempel Vilhelmina eller Trondheim. Att han inte uppfattat att det hela varit en lismande fars och ett tarvligt skådespel. Ännu är jag inte helt på det klara över hela innebörden i det där sista. Det var något som jag, ännu inte en tvärhand hög, snappade upp en sen höstkväll när två andra konstnärer satt och muttrade och rökte cigaretter utan filter på bänken utanför den fiskestuga där jag gömt mig innan någon ännu visste om det. Fortfarande förstår jag kanske inte hela vidden av detta molande samtal under käkarna.

Ja, i alla fall så fick han alltså kaffet hällt över sig och slutade upp med att konstnära sig. Det blev en visa på byn. Den harvade runt på samma ackord ett slag och menade att han var överkänslig och knäpp, den där, men att det hade man ju egentligen vetat sen förut, sjöngs det. Och så refrängen: Att han ju för sjutton fått sitt kaffe och bort vara tacksamt och hur många trodde han egentligen så gott som vart och vartannat år fick den äran att skaka hand med gubbarna från kommunen. Och så om igen och igen, tills man tröttnade.

Jag går inte långt från trädet. Det börjar kvällas nu och ännu en natt i den resliga stammen väntar mig och jag glädjer mig och hoppas få åka omkring i allt möjligt därinne så som jag gjorde natten till i dag och natten till i går. Jag tror egentligen inte att jag behöver någonting annat än dagar som den här och nätter som de där.

Just innan skymningen såg jag något mycket märkligt. På en gren högt uppe i det stora trädets grenverk satt en stor duva förborgad och bepansrad med sitt stolta bröst mot himlens höjd. När jag bildade en ring av tummen och pekfingret för att kunna se den bättre, upptäckte jag att den bar en elegant kostymjacka, komplett med skjorta och väst inunder. Det såg helt klart ut att vara skräddarsytt alltsammans, efter vad jag kunde bedöma på det avståndet.
Jag stod och såg på den ganska länge innan jag steg in i trädet igen. Ska snart dra upp dragkedjan och låta mig vallas bort till egentligen helt otroliga platser.

Logg 15

Efter att ha gått hela dagen och nästan inte känt någonting alls börjar jag känna mig lite smått skrovlig i halsen. Så det var skönt att få syn på ett stort träd, även om jag inte visste namnet på det. Det var stort, så jag såg det på långt hål. Min blick var dock stind så jag såg mest stammen av det. Den var ljusare än de andra trädens stammar och med ett mer småskrovlat mönster. Det hade, kan man nog säga, egentligen mer ett skinn än en bark. Jag lade handen mot det och undrade hur ömtåligt det var och i nästa stund undrade jag hur ömtålighet bör beräknas. Fortfarande med handflatan mot skinnet svängde jag runt det, som i en början till en trevande dans. När jag kom till andra sidan såg jag trädets stora mun, ställd på högkant, och jag klev in i den. Det luktade gott därinne. Ansamlad tung värme, men en alldeles frisk och nötaktig lukt. Inget skämt och inget mögligt. Ändå tror jag inte att någon före mig har behövt det stadiga trädet. Kanske kronan, men knappast stammen. Jag klev in i det och stod där länge och bara kände dagens alla avkapade bilder inte precis ordna sig, men sjunka ner och lägga sig till ro i min kropp.
Sen hukade jag mig ner och ruskade in dragkedjans tunga kläpp på insidan och tog sedan ett stadigt tag om den. Med kläppen i ena handen och den andra stödd mot insidan av trädet stam reste jag mig åter långsamt till stående. Just innan stammen helt slutit sig runt mig såg jag genom den lilla gluggen som ännu var öppen mot himlen hur tre små fåglar flög förbi högt där ovanför. I samma ögonblick som den andra av dem passerade mitt titthål gjorde den en lustig volt, en snabb saltomortal och försvann sen vidare bort över himlen, bort mot rymder jag inte kunde se. Jag ställde mig på tå och lyfte, med så stor ansträngning att jag måste pusta till, handen över huvudet för att dra upp blixtlåset och den sista snutten till att täta glipan. Sen bara stod jag stilla därinne i trädets beckmörker och flyttade då och då tyngden mellan benen som en idisslande ko .
Och jag tänkte på ingenting annat än på den lilla fågeln. En volt bara sådär. I tomma luften, helt utan avstamp. Och i så oändlig frihet.

Logg 14

Jag bara går och går och jag bara tänker och tänker. Småknott och vindpustar huller om buller och halvtankar och slåttran som aldrig blir sylt. Men inte har jag sett skymten av några andra människor under alla dagar här i skogen precis, så det kan ju göra just jämnt upp det samma egentligen. Ingenting gör egentligen någonting om man tänker efter och det är en mycket farlig tanke, det känner jag på mig. Det är som att låtsas att man vore död. Om man redan vore död så skulle man i alla fall inte längre behöva gå omkring och låtsas att man inte känner till att man kan dö, att man ska dö. Och det är väl bara om man kan låtsas så som det blir uthärdligt att ingenting förmå sig att berätta.
Men när man betänker hur mycket det är att inte låtsas om börjar det faktiskt bli rätt så körigt och tjuvtjockt. Men så en tanke till, en som obönhörligen vingligt staplar sig på de andra utan klister: Om jag till exempel skulle glömma bort eller låta bli att berätta om farmor. Om jag inte skulle berätta att hon var en som inte visste vad ett skosnöre var för något till exempel, så skulle det bara ta så kort tid som en människas andetag på jorden innan ingen kunde säga något alls om saken. Saken med farmor och skosnörena.
Förresten kan jag lika gärna fullt ut komma ihåg det men ändå stilla tiga. Stilla på utsidan alltså. För att det verkar respektabelt att vara stilla på utsidan och att inte ha en farmor som inte vet något om vissa typer av snören. Bara om jag låtsas att jag inte känner till att jag ska dö slipper jag berätta detta och allt annat. Så nära fulkomlig glömska går jag alltså omkring. Och det går bara för sig att gå omkring så om man låtsas som om hela saken med att dö inte finns. I vart fall om tonen har fastnat i halsen, om man inte klarar av, eller om folk slår dövörat till hela tin. Och det är klart att man slår dövörat till om det bara är dövöron man har. Kanske på grund av tinnitus som liknar det jag själv har tjutande härinne.
Jag hoppar över en liten och fullt drickbar bäck som om den inte fanns mer än som ett litet hopp i min kropp medan jag funderar vidare. På att dö. På att inte låtsas om att man ska dö och därför tycka sig ha rätt att vara tyst. Spela roll om allt glöms bort då? Jo, kanske spelar roll. För om man bredvid skor och snören lägger kråkor som har byggt konstiga bon, mjölk som skvimpar i sin skål och beredda skinn utan trummor och allt det andra, så skulle det vara mycket synd, tycker jag. Mycket värre än en sömn. För en sömn går det att vakna ur och en sömn har sina snarkningar och sina drömmar. Om allting inte fanns skulle ingen tid finnas. ≤ Men äran är odödlig >” man tackar skrivkonsten, om jag har fått saken riktigt förstådd.
Pennor och papper finns till för dom som har förstått att dom själva ska dö och tycker att det spelar någon roll. Nej, det är tvärtom. Berättelser som berättas ur munnar som hela tiden ändrar form och försvinner gör det för att dom vet att dom ska dö. Pennor och papper och skrivböcker används av dom som tycker att det är okej att det kommer en eller ett par generationer som har tinnitus och kanske också en stor stör på högkant i käften. Det är väl inte okej? Det är det väl inte?
Jag blir alldeles snurrig när jag går och funderar så här. Jag vet det, men det är som om jag inte har rätt att låta bli, trots att mina chanser att hitta ut ur labyrinten verkar bli mindre och mindre för varje varv. Nä, det är dags att jag slutar upp nu genast, innan jag helt tapper sinnet som kan behövas för en ensam man i skogen om kvällen. Vad ska förresten såna här grubblerier tjäna till.

Logg 13

Jag trevade mig ut i går förmiddags. Långsamt. Mödosamt. Mina ben en smula darriga, men en klar och frisk höstluft välkomnade mig högdraget. Lika befriande som det var att resa mig i full längd och känna varma pilar av ljus, var höstens arrogans. Jag kände mig fullt välkommen att röra mig i den, lika uppenbart var det faktum att hösten gav själva fan i mig.
Marken var torr och jag kände en syrlig doft som kunde vara svamp och tänkte: Åh, just det: Svamp. Men jag känner konstigt nog ingen hunger. Inuti munnen rörde jag försiktigt tungan för att ta reda på om jag verkligen var verklig. Det var då jag kände dem, tre tydliga tomrum. Tre tänder som försvunnit och jag kan inte minnas någon strid. Med björnidet och min tillfälliga bortdomningsplats i ryggen gick jag rakt framåt mellan träden. Marken var torr och jag såg mig därför inte för, men plötsligt halkade jag till och satt i nästa steg fast med stöveln i gyttja.
Men det räckte att spänna upp foten mot stövelns valv och greppa med båda händerna runt låret så var jag fri med ett ljud av en dum fågel. Jag kunde ha ryckt på axlarna åt det, men när jag något senare satt mig på huk för att vila ett slag plågades jag av den sjukmjuka gyttjan runt min fot nyss och trevade igen med tungan i gommens håligheter. Om inte i strid så i laknad bortvittran, en uppgivelse utan så mycket som en suck. Förmultning till och med av glömskan.
Men så såg jag några svampar ett stycke bort. Gyllene blanka huvuden i solen som strilade ned på dem mellan grenar som svampen både kände och inte kände. Dessa svampar hade växt på ett ögonblick och stod nu tvärsäkert rakt upp i all sin prakt. Bilden av gyttjan och tänder som släpper utan motstånd tynade bort medan jag med lätt yrsel reste mig och gick de få stegen mot svampen, tog mig om huvudet och kände mitt täta strävmjuka hår som ett betryggande löfte jag av försiktighetsskäl undviker att tänka två gånger på, men gärna rör vid när jag undrar och böjde mig sen ner igen och kanske har de som kallar mig överkänslig rätt, för en ilning av skam gnisslade till i mig när jag i min hand kände hur svampen egentligen inte ville plockas, men ändå ganska lätt, om än liksom trådigt, gav upp och i nästa ögonblick var i min hand och dess lilla vägran bortglömd.

logg 12

Stövlarna jag går i är inte mina egentligen.
Jag gav dem till far som present den 28 september. Hans födelsedag och den dag Lajkan gått till sjöss. Min önskan att ge honom något magnifikt hade varit mycket stor och obotlig inför den dagen.
Jag hade tjänat pengar på att rensa nät i Fasskaro under några somrar dessförinnan och i hemlighet lagt undan en del.
I en handelsbod i Vilhelmina, dit vi farit på långresa med nomadskolan, hittade jag dessa då oanvända stövlar. Sulor han kunde ha nytta av och hur eleganta de ändå var över foten i all sin prakt och självklarhet. Och vilka rediga och ändå helt nedvikbara skaft! Grönt gummi ytterst, och rejält med bra skinn invändigt. Jag gladde mig i veckor åt att få överlämna gåvan. Ge bort skodon som present, muttrade far när han öppnade kartongen. Och det visade sig också att trots mina nogranna beräkningar av hans skostorlek skavde stövlarna på hans fötter. Speciellt framtill. Mina egna fötter hade vuxit förbi hans med en bra bit så jag lovade på stört stående att gå ut stövlarna åt honom med blöta sockor och envishet. Envisheten nämnde jag inte. Det hade kanske förtagit presenten som nu hastigt men helt naturligt i ett slag hade utvidgats och behäftats med pliktfullt uppdrag. Lång tid stod stövlarna där och gnällde ljudlöst på mig om den förväntan som gått i baklås och som bara och i bästa fall just jämnt kunde halvsonas så pass att den skavde lite mindre och kanske så småningom föll i glömska. Hela nästföljande vår gick jag längs vattenbrynet med blöta sockor i de för små stövlarna och höll mitt ansiktes drag i ett samlat grepp.
Det var inte bara far som kastade menande verktyg, blickar och ibland ord på mig om odugling och högmod och att inte ens duga till arbete. Jag kände sulan, meningen och stövelns mycket goda kvalitè där jag gick.
Om kvällarna var det underbart att befria fötterna och hemligt pyssla om mina blåsor. När jag så till slut trodde dem beredda och färdiga för fars fötter tog han emot dem och sa att han skulle prova dem efter kvällsmaten.
De gjorde han också och bekräftade att de var lagom stora nu. Men han hade redan ett par andra stövlar och dessa båda blev stående. Två år senare började jag använda dem, liksom lite i skymundan.

Logg 11

Jag måste ha somnat.
Nu när jag närmar mig slutet på resan mot vakenheten och mina fingrar och tår långsamt fylls av blodets försiktiga rörelser, har jag kvar svaga minnen av dagen innan natten.
Hur allt blev suddigare och suddigare för min blick och tillslut försvann. Hur trotsigt oförmågan förhalat beslut och vägrat strategi, medan kroppen varit fullt tydlig och utan tvekan erkände åtskilliga krafter kvar.
Minns skuggan av en förvånad frivolt över avståndet mellan allting som jag kallat jag, Samson Lasko.
Och kort därefter; över den sviktande landningen i tilltrons ansiktslösa torv.
Men sen följde tanken blickens exempel och försvann.
Dock alltså:
Ben och rygg, armar och händer som redde sig utmärkt. Utan ögon, utan tanke. Bekanta visslingar från okända håll som måste ha gruffat och knuffat mig mellan sig tills det blev rätt och stilla.
Så måste det ha varit. Spår av att ha hasat på knä finns kvar, både här utanför idet och inuti min kropp.
Skogen drog mig till sig, in i björnens gamla bo, in under lingonris och hår och fett. Allt blev varmt och jag kände inte längre mina leder.
Då kom Naja till mig. Det minns jag lika tydligt som en saga från barndomen. Jag hörde hennes steg närma sig utanför. Sen såg jag henne sitta på huk i en dragig kåta i Rissne och omständligt knöla fram föremål hon haft med sig och ställt ifrån sig vid öppningen till kåtan medan hon kokade kaffe åt oss över elden. Hon lutade sig fram över sakerna och drog upp en tenntråd som hon granskade medan hon virade den mellan sina fingrar innan hon sträckte den mot mig och sa åt mig att sy in den i kalsipperna. Det kändes en smula opassande och jag blev förlägen. Letade i hennes ansikte efter ett tecken om hur detta med kalsipperna borde tolkas. Då satt plötsligt Lajkan bredvid henne med ena knäet mot renfällen och det andra höjt med händerna ovanpå som en ridderlig friare. Hon skrattade, lade sin hand på hans, och vräkte retsamt omkull honom. Han dråsade lätt ur den konstlade ovana posen, omkull åt sidan med ett skratt och försvann.
Jag fick så några andetag på mig för att hitta tillbaka till tenntrådens viktighet. Hon gav den till mig under stor högtidlighet och sa att i den kan jag bära vad jag behöver. Sen tog hon ur sitt nålhus en nål och gav den till mig utan att säga någonting. Hon var borta innan kaffet kokat upp och jag kan inte minnas att jag drack av det.
Men det var något med tänder också. För tusan, det var något med tänder..? Att hon skulle lägga dem någonstans. Vilka tänder? Jag blundar igen och försöker minnas vad hon sa innan hon försvann och morgonen sipprade ner i idet här och väckte mig.

Logg 10

Mina steg har börjat ingå i en takt, så smått börjat inviggla vandringens antar jag. Jag går. Jag strövar. Jag till och med småsusar en melodi då och då. Dråsar genom sena eftermiddagar när solen värmer ryggen. Börjat sakna kaffe.

Torrt ofta. Fnöske, mestadels. God svikt. gran, gran, gran. Barr. Sen; Partier med täta ris, mörk lera och dy. Och så fura, ett och annat hygge, en farled att stega över. Oftast någonstans. Och sly.

Bäckar som porlar, jovars. Att sätta sig på huk och kupa handen i det klara vattnet, att böja sig fram, dricka.

Men också då och då ett plötsligt fladder, ur någon buske eller grankjol. Ett spirr hastigt och tätt förbi, ett brak långt borta, en ripa som virvlar upp av min gummistövel eller doft, av orsaker inte jag har med att göra, vad vet jag.

Men rytmen i vandringen har fått mig i ett visst stag. Ömtåligt fortfarande, men ändå. Jag måste få tid att gå i den rytmen ett tag.

Men så detta med Sömnen. Förr eller senare kommer sömnen.
Jag har ännu inte helt bestämt mig för om jag ska låta den överraska mig. Måste se till att ha tid för att ta ett beslut, inte drabbas av ett oval. Inte värt vad jag givit mig i kast med att rädda. Har jag inte?
Men jag vill bara gå, länge ännu. Gå, gå, gå utan tanke, bara i rytm.

Men försvinna, lämna över sig till sömn. Det vore bedrägeri att påstå att jag inte vet vad det är. Och det vore fatalt och ohederligt att gå och halvintala mig att jag kan krypa ner i min koj efter skymning. Kanske måste jag börja skapa tankebanor och böja in dem i omständigheter redan nu, om jag menar allvar med att bädda för ett verkligt beslut?
För det första: En sovande ligger stilla. Är luften tillräckligt varm för det, är marken? Hur länge klarar min kropp orörelsen? Och hur väcks jag i tid om någon smyger sig på mig med sax eller kniv? En sovande har slutna ögon. En sovande kan förföras av dröm och vakna utan hår. Vad mer? Rovdjur?

Logg 9

Jag springer fortfarande, men mitt minne har fått tag på en likhet som lugnat mig en aning: Att ge sig iväg från en dansbana i en midsommarnatts suddiga ljus
och plötsligt stå slätt på mark som är utjämnat platt och helt oledad i midnattsolens belysning. Höra musiken fortsatt, men vara på väg bort. Eller i augustinattens täta mörker. Som att ta en stor klunk kaffekask. Vidga strupen, tvingande töja den till okänsla. Bränner till, och sluter sig sen bakom ryggen.
Att inte först leta reda på bekanta och runda av kvällen. Att inte kunna stå kvar där i sina träskor och rycka flisor ur räcket längre. Att känna på kniven i bältet, men tycka att det verkar arbetsamt och meningslöst att vifta. Att stå och glo på några som dansar. Veta vad de flesta heter. Till och med flickorna, en del. Men. Alltså ge sig av.
”Han gick hem tror jag, får den som frågar till svar. Om någon frågar. Man tänker inte så. Man bara går. Man tror inte att det är hem man går, men man vet inte alls. Man går. Man springer inte, ens hjärta är i stort sett regelbundet klappande. Inte som nu. Men ändå. Jag kände igen något och fick tag i en lugnande tanke: Värre är det kanske ändå inte. Jag gick från en dansbana utan dans. Detta känner jag igen. I den igenkänningen hakade sig nästa fast. Hjärta. Slag. Och räknetabellerna. Sen hörde jag en rytm, som om någon vaggat träden. Vyssch, vyssch, vyssch, vy…, vyssch, vyssch, vyssch, vy…

Logg 8

Moor Far.låt menar inta att allt är fel men.d-det det frr ärr fra. a. d-dunk. ner. nehheråt. hassssar. STOP inte arg, men rasar för farmor och naja och en sång inte farligt tror jag. oroa inte kanske ni märkkt jag gett mig iväg. STOP Måste springa. STOPP. Hör-r. ingenting. förlåt! Förllll-lå-lå-lå-lå-lå-t. Mås-te! Ni sa ingenting. I-ingen sa nånting. om alla döda. STOPP s-springer t-tills vet jag inte v-vet anat. allt som lever. måste räda något som kan. STOPP frlåt!föör lååt! måste. måste springa. ingen rytm STOPP inget papper. stopp. har hört talet om bokstäver. STOPP som folkdräkter. STOPP kommer tillbaka. sömmar som fäster. syns, tror jag. vet bara detta som min vän e-erik "Din egen röst manar dig/ta ansvar för släktet [...] Vår saknad bor i jojken/I den finns bot mot förstelning/Den höjer själen" ekade ut över vattnet förut. ska ta oss alla bort frrn skam. STOPP. Vet ni tycker eller tänker jag tar i. ska visa. ska ge tillbaka det som är vårt STOPP allas. Minns Naja. Alltid. Alltid. Lova. Ingen fara. klarar mig. starkare ben än STOPP kanske trott. Det finns sån STOPP jojk kan åter hitta våra munnar mätta. STOPP snäll-la.snää-l-lla förlåt hur dålig STOPP v-vet, eller tror att ni anser dålig s-sällskp. bli inte onda. fick meddelande som måste följas. det är STOPP för oss alla fast jag är sämre arbetsmänska. Lappen från en som heter barkman sa: SAMSON! SKOGEN, INTE VATTENSPEGELN. STOPP varnad på allvar. måste löpa inåt skogarna. glömmer inget. ska STOPP hitta takt. sen. sen. inget överdrivet. Bara detta. följa detta råd STOPP blint fast ändå inte. Mina ögon fungerar bra och tar hand om mig. Oroa er inte. STOPP/Er son Samson STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP

Logg 7

Jag bara löper. Jag måste springa. Ifrån det, gömma mig för det, överrösta det, bli en del av det. Jag vet inte vad som helst. Jag bara springer. Rakt ut. Rakt ut och in i fullständigt skoningslösa villkor. Trädens grenar river mig i ansiktet. Jag ser dem, men bara som svarta stråk runt mig, kaosartade svarta streck, världarnas krigsmålning. Genom mina lungor alla världars syre. Bröstet häver, strupen halar in alla träd, all mossa och blåbärsriset. Furor, låga björkar. Ut igen. Vi fäster munnarna vid varandra och skriker luft. All luft finns i detta slutna system, för det finns inget bortanför. Ingenting annat finns och all luft finns i detta. Vi andas. In och ut i varandra. Min stövel gnider med ljudet av frigolit mot ett fönster, jag faller, det bultar i knät som svullnar medan jag reser mig och fortsätter. Rötter som helt tydliga sinnligheter jag inte har tid för under gummisulorna. Små stenar. Ras. Flugorna surrar vasst i enveten inlandsilska. Det svider av slemhinnornas utmattning, men blodet strömmar för hätskt för att bry sig. Min syn är dimmig av draget i luften som innehar mig i sina massors dån, av grenarna, av den salta svetten som rinner nedåt. Kanske av tårar. Det angår mig inte. Rörelse. Vansinnets rusning.

Vidare, vidare.

Rörelse. Rörelse. Allt annat: Smärta.

logg 6

Jag vet inte längre varför jag närmade mig den, vad det så kallade uppsåtet var.

Allt innan utplånades i det den slog ned. Drömmen om värme har uppstått nu efteråt, förmodar jag.

Kanske. Men jag kan ju ha gått fram emot den stora stenen för att lägga handen mot den, för att känna om den fortfarande hade dagens värme inuti sig. För att känna att den hade det. Eller.

Kanske tryckte jag hårt ihop käkarna, böjde knän, trevade med fingrarna efter ett grepp, tog i för mer än jag var värd, bara för att få upp värmen.

Troligast är väl ändå att syftet var att trycka upp allt som var muskelkraft i mig till öronen för att, om så bara för en kort avlastnings bortanför, göra mig fri från larmet. Nej, bedöva mig bort från det, trycka undan det.

Hade jag trott att jag verkligen besatt krafter nog att ens rucka den? Tyckte jag att det hade någon betydelse? Jag vet inte. Jag betvivlar det. Det spelar ingen roll längre.

Den väldiga stenen krängdes loss från den sugande blöta jorden. Jag stod och vaggade en grotesk, en död jättebaby i våt grå sten. Lukten av järn, mina fibertrådar släppte från sina fästen. Massiva små gråsuggskroppar. En daggmask men spetsigt huvud sträckte sig upp i luften. Jag minns äcklet av att se den där tarmrosa självklarheten vädra sig. Äcklet som en kittling i mig, som började i benen och steg uppåt som en stigande försvagning längs ryggraden. Jag vände bort blicken i plötslig och konstig skräck för att tappa bördan i min famn. Vaggade den och såg på vattnet. Det var ingen tanke, det var en handling; jag tog sats och i nästa vaggning hivade jag den ut över vattnet, med så koncentrerad kraft som urinets fräna lukt, som pinket Gammen hävde ur sig som det sista han gjorde här i jordelivet.

Sen svartnade det för mina ögon. Jag vet inte om jag kände någon lukt, men jag vet att jag hörde plasket. Plask är fel ord. Det var inte ljudet av genomskinligt ytvatten. Det var hela tjärnen som sprängdes inifrån, dess moteld och vägran till villkorslös kapitulation.

Jag var lätt som syre, jag hade vänt mig in mot skogarna, men såg fortfarande ingenting när vattnet slog och träffade min rygg.

Jag var befriad från val. Jag sprang. Jag sprang inåt skogarna. Jag flydde. Full av tjutande, men lätt av uppror, nästan som om det lovade mig en möjlighet, rakt in mot skogarnas fullkomligt skoningslösa villkor. Rakt in och ut i så inåt skogarna skoningslösa, men flerfärgade villkor.

Det var en måndag.

Logg 5

En dag till.

Det var länge sedan jag öppnade munnen nu, men jag minns det. Jag minns hur jag vårdslöst kastade ord ut över vattnet. Mina egna, som jag då trodde. Jag tänkte så. Mina ord. Möjligen våra ord. Det där våra var en förhoppning med skymd sikt. En dunkel förhoppning som Naja planterade i mig med hjälp av sin stadiga röst, svajande gungig men alldeles stadig. Sedan hon försvunnit framkallade jag den ofta inom mig, för modet och trygghetens skull. Efterhand blev den till en planta som jag vårdade ömt. Också min omvårdnad fann sitt ursprung i minnet av hennes stadga, i den lysande huden på hennes armar när de bildade en så stor ring att man inte kunde se den. Jag föreställde mig det så. En cirkel av armar, sammanbundna av otaliga händer i oöverblickbar men sviklös beständighet som rörde sig vajande över ett golv av tiljor tillverkat av skogarnas alla träd.

Småningom kom jag att misstänkliggöra den där plantan. Jag satt och lyssnade på vindens sus genom dess bladverk och tänkte just detta; du finns till för mitt hopp och för mitt mods skull. Det räckte. Ögonblicket efteråt svepte en häftig vindpust in över oss och knäckte växten strax över rotsystemet.

Själv satt jag orörligt kvar. Sitter jag tillräckligt stilla så kan det inte ha varit min tanke som knäckte plantan. Stilla satt jag, som om det inte varit för sent.

Kastade mina ord ut över vattenytan, alltmer desperat. Det var i den vevan som de virvlade upp i verklig och evig rundgång, lade sig stilla på en enda ton bara, en förbannat stum ton bara, ett tinnitus. Allt det där var förut, men den helvetes tonen finns kvar.

Det skymmer nu. Vattnet framför mig har varken stigit eller dragit sig tillbaka. Jag sträcker mig efter en sten. En liten krusning över vattenytan. Ett kort tag, innan den blir stilla igen. Jag sitter och tittar på en större stenbumling där borta. Orkar jag lyfta den?

Det har börjat skymma en aning. Alltid något. Blir det fullständigt mörkt infinner sig en viss möjlighet att villa bort sig, komma på ännu inte kända vägar. Inte bryr jag mig om ifall det skulle råka vara avvägar, så länge de är vägar.

Det var en skymningston på himlen över trädens toppar nyss, det kan jag svära på. Men nej, det är ingen skymning. Det blir inte mörkare och mörkare. Den rör sig inte. Den har fastnat.

Logg 4

Lovade jag inte i förra loggen att jag skulle försöka beskriva hoppets hela levnadsbana? När jag i dessa tysta morgontimmar går igenom mina anteckningar ser jag att jag inte lyckades. Jag nådde inte fram till döden. Antar att jag inte mäktade med, nöjde mig med bakslaget som var utmanande nog. Kanske var jag också fortfarande lätt rusig efter händelsen. Ett rus som bubblade kvar och ännu inte helt gått över i bakrus, trots att mitt förstånd blivit varse att händelsen inte var någon händelse, utan i stället en icke-händelse. Självbedrägeriet ville väl ha mig till att avsluta i förljugen dur, örhänget i min hand. Men nu har jag en gång slagit fast att sådana tonarter inte är meningen med denna loggbok.

Steg kom emot mig på stigen som löper längs tjärnen. Jag såg på smycket i min hand som skimrade så starkt att stråk i mitt synfält blev utslagna av bländverket.

Stegen hade den rytm som finns hos de fötter som gått mycket långt, men ännu inte sackar av trötthet. Deras nedslag var först så dämpade och avlägsna att jag inte hörde dem. Jag tror att jag inte blev helt varse ljudet förrän en skugga föll över mig och den min hand som krampaktigt höll i ett smycke. Jag sneglade skrämd ner i tuvorna till höger om mig varifrån skuggan hade svept in.

En skymt. Där var tyget! Där var också en fot! En blek fot som prompt och stadigt vertikalt stack fram under de blågrå tygsjoken. Under stor men ljuvlig bävan lät jag min blick vandra uppåt. Där, jämte mig, stod en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stod helt stilla och blickade ut över tjärnen. En så häftig förvåning som jag kände i den stunden ryms inte i mitt ordförråd. Hur ska jag säga; bröstkorgen liksom sprättades upp av ett väldigt tryck inifrån.

Ett sådant stadium av absolut förvåning måste av nödvändighet vara snabbt övergående. Vad gjorde jag för att hålla balansen? Jag såg på örhänget i min hand. Jag såg att det var blått. Jag såg på kvinnans klänning. Jag såg att den var blå. Öra, tänkte jag, och tittade på hennes örsnibb, den som vätte åt mitt håll. Jag såg att där fanns ett litet hål som ett örhänge skulle kunna dingla i. Med matematisk överlevnadsinstinkt lade jag ihop. Ja, i ett hissnande ögonblick hängde allt ihop! Och jag förstod. Och jag lät förstånd i samma slag bli till handling. Jag vred mig mot henne. Med min fria hand greppade jag försiktigt hennes örsnibb. Hon rörde sig inte och jag kände inte hennes lukt. Dessa båda faktum borde fått mig att förstå. Men istället tog jag örhänget och fäste det vid hennes öra.

I det öronbedövande dån med vilket den lilla saken föll till marken, föll också jag. Med ögon som sved infernaliskt såg jag på smycket där det hamnat i mossan och såg sedan hur det långsamt tynade bort i dyningar och förblev alldeles försvunnet. Som om det inte funnits.

Jag behövde kräkas. Och vad hindrade mig. Det fanns ingen vid min sida att bete mig belevat inför.

Logg 3

Ännu en dag egentligen. Men med ett märkligt hopp. Ett bedrövligt, begärligt och besynnerligt hopp. Så gott jag kan spåra ska jag försöka delge detta hopps förlopp och levnadsbana.

Sedan jag i ett försök att bryta min fullständiga isolering anslutit mig till en förening som heter Ansiktsboken, har jag fått en del att fundera över. Inte till en början. ”Till att börja med” var det som att helt vanligt luta sig närmare och närmare vattenytan för att nå bilden av mitt eget ansikte, samma gamla vanliga förtvivlade och fördömda förhoppning om att något där i vattenytan skulle öppna sig för mig. Att något jag kände igen plötsligt skulle glida över i en mirakulös öppning. Jag lutade mig närmare och närmare. Så nära att jag var på vippen att knäcka näsbenet mot plattheten. Men så i ett vidunderligt slag som om det varit av ett pistolskott, knäcktes plötsligt bilden upp i en prisma av ansikten. Massor av ansikten. En ny bok!

Mina kinder blossade. Jag tror i alla fall att de blossade. Jag var så brådstörtat upptagen av att titta på denna miljard ansikten att mitt eget knappt längre syntes i slagget i tjärnen. Frågan om det hela var på låtsas eller inte vaknade aldrig i denna nya iver. Hade den gjort det är det ändå tveksamt om jag hade följt med den. Jag var, (vågade jag verkligen hoppas?) äntligen ingen bland alla.

Det är klart att jag satt kvar, ensam och stilla på samma renfäll och så, men det spelade en kort stund inte längre någon roll. Jag var i en bok! Och vad mycket att titta på! Det var nästan att jag inte hann med. Men så, helt utan förevarning säger en av karaktärerna i boken, helt hårt och skoningslöst, till den karaktär som var jag: Vad gör du här och vem är du. Du där, är inte du bara ett påhitt, sa en annan. Du är väl bara på låtsas.

Jag kastade mig bakåt som den som saknar rytm i sin andning och av misstag dragit in giftig rök i lungorna istället för att blåsa syre på glöden. I nästa sekund låg jag raklång bakåt och kände snart av smärtan i bakhuvudet som min brådstörta reträtt hade åsamkat mig.

Först såg jag himlen. Sen såg jag grenar som ett oregelbundet nät framför den. Då tänkte jag: Grenar. Sen tänkte jag: Träd. Och så en halvtanke: Dessa grenar växer ur ett träd som växer ur marken. Då visste jag att min hjärna inte skadats i fallet. Med en viss lättnad men oändlig besvikelse började grubblerier ta form.

Jag kan inte påstå att de rörde sig om tankar, ingenting som rörde sig från punkt till punkt och bildade stänglar, mönster eller staplar. Alls ingenting sådant. Mer osynliga bilder som lade sig invid varandra, flöt in i varandra, kastrerade varandra, repades och försökte samtala. Men mest skrek de desperat; ”men du då!” och ”ska du säga”, ”vem tror du att du är”, med mera sådant i samma anda. I självförsvar var jag snabb att hojta. ”Ingen!” Jag tror ingenting. Absolut INGENTING.” Det var sant. Jag visste inte ens vilket ”du” som tilltalades.

Jag låg kvar och såg upp mot himlen, men rösterna harvade på. ”Vi andra är på riktigt. Inte som du, som bara är ett lealöst påhitt. Du får inte vara här. Det du gör är mycket fult, ja, rent bedrägeri.”

Jag reste mig mödosamt upp i sittande. Trevade efter stammen vars grenar som varit så oändligt behjälpliga där jag legat och svävat mot mörka rymder av fullkomligt utslocknande nyss. ”Fy och fan, ditt patrask, du moraliska katastrof och förrädare, dunkade det på. Nu mest inifrån, som ett kompletterande instrument till mitt satans tinnitus. Hade jag fört någon bakom ljuset? Och i så fall: Hur farligt är det? Skulle man inte kunna tänka sig att det vore mycket farligare att aldrig någonsin föras bakom något ljus? Skulle den tryggheten inte lika gärna kunna betyda att det inte finns något ljus att föras bakom? Men framför allt grubblade jag såhär där jag låg: Tänk om det inte finns någon skillnad mellan dikt och verklighet. Förresten, tänk om det går vattentäta skott mellan dikt och verklighet. Vad är i hela fridens namn då meningen med dikten?

Utan att vilja låta alltför pekoral måste jag ändå slå fast att just ”dikten” räddat mitt liv i några kritiska ögonblick de senaste åren. Men så är det också den som nära nog berövat mig det. Nej. Jag skriver fel. Jag skriver såsom jag har läst det någonstans. Vad som har räddat mig har varit just denna strömmande linje, denna oskarpa rörlighet mellan vad som är liv och vad som är dikt, den osnygga, töjbara kanten.

Sådär satt jag en lång stund och försökte påla ner det, skapa stolpar. Jag märker att jag här i loggboken nu försöker få hela förvirringen att se ut som en tanke. Men det var bara ett trassel.

Ett trassel som i alla fall påstod att jag var vid liv. Så mycket får jag ge det.

Jag lutade huvudet bakåt igen och såg upp mot himlen som åter så smått börjat skymma. Det var då jag såg det. Som en vallning, såg jag det. Samma skådespel som bara några försvunna dagar sedan utspelat sig över tjärnen. Det blågrå ljuset stockade sig. Tätnade liksom i etapper tills det helt klart var ett stycke böljande och dunkelt glänsande tyg. En kjol? En gardin? En…

Skrämd slog jag ner blicken mot vattenbrynet igen. Sträckte fram handen för att känna på vattenytan. En temperatur jag skulle känna igen, ett lent vatten mellan mina fingrar. Jag makade försiktigt och vickande undan fjolårets multnande sjögrässlagg och gamla vassrörsstumpar som låg och guppade vid ytan.

Men så ser jag plötsligt något blänka till därnere i dyn bland de vanliga småstenarna och allt slagg. Dagens sena, låga strålar hade träffat något bixtklart, blankt och mycket blått därnere. Jag trevade i blindo längs med botten en stund medan jag hann börja tvivla på att jag verkligen sett något därnere i mörkret. Men så fick mina fingrar verkligen fatt på något. Jag greppade det varsamt mellan tummen och pekfingret. Hela den drygt decimeterlånga färden upp till ytan var det kvar i min hand. Till och med när det bröt vattenytan och kom upp i luften var det kvar. Ett örhänge. Med alla sina små delar och detaljer intakta. Vimmelkantig av fyndet och av hela den otroliga saken, reste jag mig upp i stående och höll upp otroligheten mot ljuset för att kunna betrakta smycket mer ingående. Det var verkligen ett verkligt örhänge. Men vems?

Logg 2

Har också hela denna dag suttit invid vattenkanten med ansiktet vänt mot spegeln. Försöker få tag i vad det kallas, ljudet som finns inuti mig. Jag har prövat och smakat. Först; eko, men det låter alltför högtidligt. Prövar jag det inåt hittar jag knappt några anknytningspunketer alls, mitt innandöme känns massivt, inte klingande, så tomrumsljud är också felaktigt.

Ett förebådande ljud, men det insinuerar ju framtid, och dylika löften är det torrt på. Visst är det en förtvivlan, men ordet tinnitus, som nog ändå får anses ligga närmast, pekar alltför entydigt lokalt mot huvudet.

Nåja.

Först satt jag alltså hela förmiddagen och lät den passera. När far kom förbi efter rensningen bultade det utan förvarning hastigt till två täta slag i mitt enfaldiga hjärta. Visst kom ett ljud ur honom, men det visade sig vara bara en praktisk harkling för att klara strupen inför ärendet. Ett kort dumt hopp hann tändas, eftersom det föregrep mitt förnuft och mina ord. Innan jag fick styrsel på hoppet hann jag dessutom se upp. Nu kan jag bara hoppas att mitt ansikte inte avslöjade min förhoppning och gjorde saker värre.

Jag såg alltså upp, men där var naturligtvis bara stumhet under mösskanten. När han kom hade jag, som så ofta, suttit och smekt det mjuka vattnet med min handflata. Det knarrade svagt från hans knän när han satte sig på huk invid mig och brutalt ryckte åt sig min fuktiga hand. Dumheter och vad-ska-detta-tjäna-till och för-i-helvete, pojk!

Som en slaggig multen plankbit kastade han min hand ifrån sig, som om den inte varit fästad vid något, och försvann igen med tunga steg som visste sin riktning. Stegen skulle åt samma håll som hans stövlar. Det ska de alltid. Jag satt kvar. Eftermiddagen blev lite bättre. Ett par doppingar gled nämligen omkring på ytan ett tag. Men sen försvann de igen. Förmodligen hem till sitt.

Runt skymningstid gled ljuset långsamt över från gult till blått. En svag dimma blandade i en gnutta grått i det blå. Jag tyckte att fukten gjorde mina ögon gott. Jag satt på ett tjockt nytt renskinn och jag hade mina gröna stövlar på mig. En värme spred sig från magen och utåt. Jag märkte inte värmen förrän den försvann, så den räddade sig undan mina kritiska bortförklaringar.

Jag var upptagen av vad mina ögon såg. Därute där doppingparet visat sig några timmar tidigare förtätades nu den blågrå dimman. Den slöt sig tätare och tätare ihop. Inte virvligt och ivrigt som en tromb, utan långsamt och smygande. Tillslut var den så tät som ett stycke tyg som svajade lätt, ungefär en halv meter brett. Jag hade bara stirrat med vidöppna ögon, alldeles häpen av synen. I samma ögonblick jag tänkte "tyg", var jag tvungen att blinka. När jag öppnade ögonen igen kunde jag inte längre se förtätningen.

Det är svårt att bestämma fixpunkter ute över det öppna vattnet. Kanske hade jag efter min hastiga blinkning riktat blicken någon meter fel. Kanske hade "tyget" då givit upp om mig och försvunnit. Jag panorerade ett slag fram och tillbaka över vattnet, men såg bara en skymning. Fanns det något därute så skar min blicks målmedvetna sidledsförflyttningar effektivt sönder det.

Nu kände jag att fastän fötterna i stövlarna var torra så hade de börjat bli kalla. Jag kände mig stel i kroppen också efter att ha suttit stilla så länge och slog ner blicken till vattenbrynet framför mina tår igen.

En dag till har förflutit.

Logg 1

Jag har beslutat mig för att börja föra ett slags loggbok. Det är helt naturligt egentligen. En man i min ålder kan behöva skriva ner, föra anteckningar, få syn på något att själv fatta beslut om.

Loggboken ska bli saklig. Den ska vara förnuftig, men inte snusigt förnuftig. Inte som den där Berättelseboken jag började föra efter att skohandlaren besökt oss i sjöboden för många år sedan. Jag var för tretton trogna tjärnar bara ett barn när jag skrev den där smörjan. Barn måste väl bli förlåtna. Men det var inte just bara ett barn, vilket som helst. Det var jag. Och fastän man kan vara ordentlig och dela upp en människas liv i barndom och det där andra, det som kommer sen och är det egentliga, så vet jag, hur genant det än är, att det där barnet som skrev upp historien om ”När skomakaren besökte oss en eftermiddag om hösten”, hela tiden var jag. Att det fortfarande är jag. Det är naturligtvis frestande att säga att det bara var barnet, men hur känner i så fall den person som sitter här och ännu i denna stund bränner sig på kindernas och halsens innanförkött av sånt som till vardags måste tvingas ner och glömmas bort för att stås ut med till alltsammans?

MEN DET VAR VÄL INGET OLAGLA MED DEN DÄR LILLA BERÄTTELSEN NEDSKRIVEN I NATRAY LONG REGISTER FÖR ÅRATAL SEN!

Det kan hända att det inte var något precis olaga med själva berättelsen. Det som var fullkomligt ur lag var att berättelsen först och främst skrevs ner av det skälet att den som skrev ned den skulle framstå som näpen. Dessutom måste det anses olagligt att väva in hela saken så pass att jag nu inte längre kan vara alldels säker på vad skammen kommer sig av, bara på att den finns.

Nå, denna loggbok ska vara någonting helt annorlunda. Här ska lugnt och metodiskt radas upp bara. Här ska det inte ges någon anledning till att i efterhand och huller om buller hetta upp till grader likt magmans flytande smet, och som smälter samman allting och raderar ut möjligheterna att tänka så sakligt och avkylt som saker och ting kräver.

Här ska det hela senare kunna synas. För något måste därefter göras. Jag kan ju inte gärna bara sitta här för all framtid, stilla vid denna tjärn. Något måste jag ta mig till.

Jag har suttit hela dan, med ryggen mot skogen. Den susar eggande. Ja, det är en lockelse som pinsamt nog måste lokaliseras till de nedre regionerna. Men jag måste tänka klart också på detta. Det räcker med att jag vänder mig om och ser in mot den, in mot mörkret under granarnas breda rockärmar så blir jag så förvirrad att all upphetsning slocknar. Jag vänder mig tillbaka mot tjärnens vattenspegel. Jag hör mitt satans tinnitus. Jag ser inte mitt ansikte i den, för det ligger så mycket grågrönt slagg i vattenbrynet, men jag känner igen allt. Det fyller mig med värkande leda med var i. Jag kastar en sten till ut över vattenytan.

Jag önskar att den långsamt ska sjunka ner i bottendyn och föra mig med dit ner, ner i en sömn. Men den bara ploppar vid ytan och försvinner. Såsom den förra. Och den innan den.