Sidor

fredag 5 december 2014

Logg 41

Uppriktigheten kom inkittlande i näsborrarna mina där jag låg stelbent och låtsades död. Frän var den, kom och luktade kattpink. Men kattfan själv försvunnen och pölen inte stort mer än en mörk torrhet numera. Men frän och pustande fortsatt av vind som då måste röra på sig, trots allt i alla fall, ur den mörka fläcken bredvid mitt bylte. Fräna pustar som uppriktigheten i hela saken nu: Jag saknar dvärgen och att här kan jag inte ligga och vara död.

Det var skillnad, förr, på stranden då. När vi spolats i land och det var rätt nyss. När jag sov räv. Här under verandan som är bortglömd av kanske ingen alls, som ingen stiger ut på, skillnad här nu under allt. Och mina påkar… Voj! Dom är så lättlurade att det inte är nån konst kan jag ha tänkt därborta i bedrövelsens varma tjut när jag lade mig här och trodde mig dra dem bortom ljuset. Men det blev nog tvärtom med den saken. Utan snygga trick och lurendrejeri ens att dom behövde så pass som. Dom bara stelnar knappt utan att jag märkte av. Börjat eka nu ändå, träigt mot märgen som ett brus att inte höra stort att lägga märket till, innan slagen till mark av vattenmassor stela i isblock större än berg. Men ändå.

Tur nog kom stanket av pinket och den försvunna katten och fick reson i mig. Sen det blivit ljust ordentligt har jag vickat och vickat, lirkat och jämrat. Dom börjar kännas rätt så skapliga nu så. Och rullet funkar nästan helt mig utan till. Liten, liten sats, bara. Jag rullar ut och det är varmare därute på gårdsplan, eller vad det skulle till att likna bli. Ont så det skriker i påkarna när jag häver mig upp på dom. Men sånt inte att bry sig om. Stapplar runt ett slag, runt runt på plan och dom kvicknar till. Sticker och har sig men kvicknar och kvicknar. Skallen min är som sömnen men utan dröm å gamman. Det kanhända blir annat sen. Kan vara värt å försöka. Jag fick ju satsen att rulla mig ut på, ja. Nåt ska väl den ha kommit ifrån då. Annars tar jag samma sats baklänges ett stycke och gör slut på mig, på någe vis.

Men. Nej. Runt, runt och bena bär och slutar stickas och börjar kräva. Rytm. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk.
Inte mycket till rytm egentligen. Men att höra på det det där dunkandet av fötterna mina mot jorden som torkat upp skapligt i all denna tystnad. Och så då och då en och annan enformig melodislinga från magen oppepå. Knappast någon skönsång, men ändå. Och så dvärgen. Att jag saknar. Jaha.

När jag gick i skogen bort i tiden förrut var hunger till att vara underhållning och hopp om bär och smågnol. Men visst blev svampen maskäten alldeles tillslut den med och jag började gå och önska mig en rytm. Då var det väl något smågnolande som skulle till att blomma ut i full jojk jag tänkte mig, jo, vill jag minnas. Rimflätor som torkade och sprack samman förstås. Sprack ideligen opp förstås. Och hemlängtan i varenda fågelkropp, men mossan tät och grön och mjuk för middagslur, jovisst.

Här! Här nåt annat! Alldeles! Skrik som ska ut och skrika och som sitter fast i tvång och städ av halvdöd. Men rytm, tja, rytm, jo, det behöver jag som aldrig förr om påkarna ska bära kroppen min nå mera. Jag måste finna mig ett jobb.

tisdag 7 oktober 2014

Logg 40

Sår av ja. Men också en maläten sömn att svepa in mig i ett slag. Inga drömmar. Dvärgen är borta. Försvann väl i all tid av blöt regnighet förut. Jag har hittat ett hus att krypa in i, i alla fall. Nåt sorts utkylt förord, skulle jag tro. Men alltid något. Och så den lumpiga sömnen omkring alltsammans. Inga drömmar. Ingen dvärg. Men sår av ja att inte känna ett tag, i alla fall. Maläten sömn att svepa kring, ett tag, i alla fall.

tisdag 6 maj 2014

Logg 39

Kvickt och skickligt kilar hon in sina magra armar mellan lågorna och smäller igen käftarna på oss bägge två med vardera näve och drar efter smällen som ekar i det skumma rummet lika hastigt åt sig sina knotor igen utan att ens tyget kring dem hinner fatta eld. Sen tvärreser hon sig och går med arga korta steg mot det mörka hörnet på sidan om skynket som hänger för dörröppningen som om ingenting hänt. Kärringen har i det mörka hörnet tagit tag i ett kvastskaft och kommer förbannad som fan mot oss där vi sitter som stenade vid den falnande elden. Hon hytter åt oss med kvasten och grälar. Men pojkar för satan! Sitt inte där och glo! Se inte sådana ut! Idioter! Det var ju för fan bara ett vedträ! Upp med er! Hela visan var ju nåt jag bara läst i en bok nån gång! Seså!, upp med er! Kom på fötter för i helvetet! Nu!, gormar hon och hytter närmare.

En exakt och mycket snygg kvastvändning framför mig. En kvastskaftsvändning som kom mig att hastigt tänka på när det var marsch en gång i Roykrit. Hattar med tofs och guldbård, takt och ton och raka led, kommungubbar, tombola, blås och högtidstal.
I samma skickliga vändning var dvärgen på fötter bakom mig och knuffade upp också mig till stående ställning. Han knuffade på bakom och kärringen flyttade sig ett stycke åt sidan, så vi kom förbi bortåt utgången. Skickade ovett och viftade med borsten efter oss.

Så blev skynket stilla bakom oss igen. Vi stod mitt på gårdsplanen. Det var mitt på dagen som förut. Inte heller nu, fastän ett helt liv kommit och gått, ritade vattenpumpen som stod lika upprätt som innan, något streck i sanden. Och det snabba skakticket, ljudet som av visare som hakat upp sig, hördes inte längre, hade väl sluppit fri på nåt vänster. Eller flyttat vidare. Jag lade vikten baköver, satte händerna på knäna och vägde spejande vart vi skulle kunna tänkas gå. Så smällde dvärgen till mig i trynet. Va göru sådär för, sa jag skitsur såklart. Han sa lika surt att han bara skulle vifta bort en fluga, men missat, men det vetefan. Vi började lunka ytterligare inåt land, fast inte helt tvärt, utan lite snett, nordväst åt. Vi snubblade på varandra och tyg och stövlar skavde. Vi var åter på vandring. Utan sång. Både jag och dvärgjäveln tvärteg. Fick varken in takt eller otakt i stegen, bara gick med blickarna i backen.

Medan vi gick tysta bredvid varandra hittade jag ett hålrum i tandraden med tungan. En tand måste fallit ur när kärringen slog ihop käften på mig nyss. Eller om det skett förr, den där natten i björnidet eller så, och jag räknat fel den gången. Jag vet inte, men jag känner ju ingen blodsmak ens. Inte ens så pass. Som om inget hänt. Det är mitt på dagen. Bedrövelsen är stor. Landskapet ligger som oändligt framför oss. Vi går i alla fall. Vad ska man göra.

söndag 4 maj 2014

Logg 38

Snart kunde han stå på sina knubbiga fötter. Men han visste inte än hur man gör när man går. Han bara lutade sig fram och kärringen fångade honom varje gång han skulle falla framöver på sin kalaskula. Hon karvade lite till. Snart kunde han ta sig fram. Springa till och med. Han sprang och sprang. Hoppade över bassänger med odlad fisk. Kärringen berättade om hans farsa som var fiskodlare. Han kunde snart fånga fisken med bara händerna när han blev hungrig. Ibland fångade han glänsande småfisk utan att vara hungrig. Bara för att leka med den ett tag, känna hur den sprattlade i hans händer. Titta på ögonen som växte utanpå dom små fiskhuvudena. Bara ett i taget, eftersom dom satt på var sin sida. Han hade hört att ögonen var själens spegel, så eftersom inget särskilt syntes i fiskarnas ögon hade han antagit att dom inte hade någon själ. Men dom dög som lekkamrater eftersom det inte fanns några andra barn på fiskodlingen. Och han släppte ner dom i vattenbassängerna igen när dom behövde blinka, för dom hade ju inga ögonlock, som han. Kärringen mejslade fram ögonlocken försiktigt och noggrant med min slöa kniv. Jag tittade bort när hon gjorde själva ögongloben, kollade på dvärgen istället då. Han gnuggade sig i sina ögon med sina smutsiga nävars knogar och fortsatte stirra på pojkvaskern som växte fram i kärringens händer medan hon fortsatte att berätta.

En gång när pojken var 13 år hade han fått syn på en flicka som satt på huk på gränsen mellan sol och skugga på den smala landremsan några bassänger bort där ett träd växte. Just när hon reste sig upp hade deras blickar mötts. Det finns blickar, sa kärringen, som förändrar allt och inget. Allt är nytt och allt bevarat. Ögonkast som mångdubblar den värld man nyss levt i. Det här var ett sådant ögonkast. Hon sprang och pojken sprang efter henne. Hon hoppade över bassängerna och brydde sig inte om fiskarna som glimmande lekförslag under dem. Ibland kände han hur hon doftade. I pustar kom hennes lukt mot honom medan dom jagade över fiskodlingens regler. Dom var bägge viga och snabba. Kärringen lät händerna smeka över pojkens ben, knän, armar. Han såg så len ut. Jag ville helst resa mig, gå runt elden och känna på honom jag också. Hon log som om vi inte varit där, och hon fortsatte spinna fram berättelsen. Pojken hade fattat att det var flickans lukt vindpustarna förde med sig till honom, för det luktade söta nötter, och här växte inga nötträd och fanns inget socker. Hon var snabbare än honom och när hon ibland fått tillräckligt försprång vände hon sig mot honom och hennes blick fick honom att snubbla. Dom skarattade inte. Deras lek var alldeles tung. För varje hopp som var en flygning visste han: Jag är lycklig. På varje ställe hans fötter nuddade marken tänkte han: Här kan jag stanna, här kan jag bli. Varje gång han så när hunnit upp henne, ett jordskred av jubel i pojkkroppen. I den här pojkkroppen som kärringen höll inför oss nu. För varje språng visste dom något dom inte nyss vetat. Kontinent efter kontinent bredde ut sig under dom. Så kom dom till en flodbanken och flickan tog sats, ett språng, och när hon landat på andra sidan floden satte hon sig ner i sanden och var stilla. Pojken blev varse sin kropp och kunde inte. Såg i hennes ansikte för att glömma sig, kunna hoppa som nyss, men hennes blick i hans var så tung att han inte kunde. Blev stående på sin sida floden. Jag tittade på pojken i kärringens famn för att fatta att det verkligen var han. Hans fötter som blivit plattare på undersidan nu. Men med fint utmejslade fotvalv, djärva hälar, tunna naglar längs fram. Flickan hade tittat på honom och han hade blivit tyngre och tyngre av hennes blickar. Han ville gråta men sa: Jag älskar dig. Kärringen strök över läpparna som sagt dessa ord. Underläppen var som delad i två svullnader, överläppen ganska smal, men med en amorbåge som ännu inte visste att avfyra ord. Han hade sagt Jag älskar dig, till flickan. Hon hade svarat honom: Jag älskar dig, över flodens vatten. Men ingen av dom hade pratat, alltså använt några ord. Deras läppar hade varit alldeles stilla.
Han ville gråta, för han visste att dom inte skulle ses igen. Hon ville också gråta, för hon visste samma sak. Men hon visste också en till sak. Den visste pojken också. Att dom aldrig skulle glömma varandra. Och detta var fruktansvärt. Nu tittade kärringen upp på oss och sa, med blicken vandrande över lågorna, från mig och dvärgjäveln, tillbaka till mig och till honom igen, att det finns år, ja hela liv, som bara varar några enstaka timmar, ibland bara några få minuter. Sen tittade hon ned på pojken igen och fortsatte att berätta. Hur han suttit där, velat nudda flickan, men att floden varit alltför bred mellan dom. Och att när hon kastat något, han hade inte hunnit se vad, till honom, och han sträckt sig för att fånga det, att fånga det hon just hållit i skulle vara nästan som att nudda henne fattade han och blev så nervös att han missade. Det slog mot hans knäskål och försvann ner i den framforsande floden. Och det drog med sig sand från flodbädden. Mer och mer. Ännu mer. Från flickans sida och från hans. Fortare och fortare. Och han sprang. Sprang och sprang och kom till en stad. Gränder med arbetande kvinnor och män. Ruttna grönsaker, slaskhinkar, skrikande ungar, skrockande gubbar, utskällningar och leda. Pojken sprang in i ett prång, en återvändsgränd, men på sidan fanns en rostig dörr på glänt. Uppför en trappa. Han hade kommit in i ett mörkt rum och kunde känna människor röra sig i det. Hjälp mig, viskade han. Och en kvinna som luktade svett och skurvatten föste honom mot en öppning längs in i skrymslena. Hustak, dagsljus och himlar hade öppnat sig för pojken.

Jag fattade inte varför kärringen här, i detta hus, på andra sidan elden i sitt röda huckle, som just bjudit oss på sött bröd och berättat om pojken hon höll i sin famn, såg så ledsen ut. Nu var han väl fri, pojken? Kunde fly över hustaken. Morgonsolen var på väg upp sa hon. Luften var klar sa hon. Pojken var bara 13 år sa hon. Så tittade hon på oss igen. Först på dvärgen, som la en fjärt i rena spänningen, sen på mig. Just rakt in i min blick. Och kastade pojken in i lågorna. Det snidade vedträt tog genast eld. Och jag satt som förstenad, slagen till mark och sten. Kände kylan från stenväggen tränga in i mig genom kolten.

Logg 37


Så anser hon maten beredd. Letar efter nåt. Det har börjat mörkna i hålet ovanför oss och elden är inte längre eld utan glöd som ger lite ljus. Hon letar vid sina fötter, bakom sig, bredvid sig. Jag fattar och sträcker henne min kniv. Hon ler kort när hon tar den, och jag hinner se att hon bara har ett par, tre tänder i käften. Hon bökar i karotten ett slag och sträcker sen varsitt redit stycke av nåt slag mot oss. Först åt dvärgen, som klumpar sig och sveper kavajen i glöden när han sträcker sig för att ta emot biten hon räcker honom. Men kavajen måste fortfarande vara fuktig, för den fattar inte eld utan pyr bara sur stank värre än innan han lutar sig tillbaka och jag blir sträckt min bit. Vi äter tysta alla tre. Sött. Jag tror det är nåt med banan. En bit till. Mätta. Jag rapar. Dvärgen puttar till mig. Kärringen har redan vänt sig om mot slyt, veden och virket bakom henne. Donar.

Det är inte mycket glöd kvar. Jag petar runt lite. Svalkan börjar övergå i kyla. Men värmen av maten sprider sig inifrån i alla fall. Vi ska nog klara oss. Jag petar igen runt lite håglöst i glöden som mest börjar vara sot. Kärringen snor hastigt om och stirrar vresigt på mig. En askflinga fastnar på hennes haka. Säger nåt jag inte fattar. Sen ber hon om min kniv igen och jag tar den ur bältet och sträcker henne den igen. Ska hon hugga mig med en kniv jag just givit henne är vansinnet helt på hennes sida. Förresten är den ju ganska slö. Med kniven i ena handen vrider hon sig halvt om och fattar ett mindre vedträ med den andra och lägger det på glöden. Och ett till. Sen tar hon ett större, stort som ett spädbarn. Men det lägger hon inte dit. Hon makar ner sig från fotsulorna och brer ut knäna i skräddarställning istället. På tyget som breder ut sig mellan hennes knän lägger hon spädbarnet och börjar karva i det med kniven. Börjar nedtill. Innan lågorna börjat ta sig kring de klabbar hon lagt i glöden mellan oss och henne har hon mejslat fram fem små tår och fortsatt upp mot det tvära veck som skiljer fötternas babyhull från dom knubbiga spädbarnsbenen. Med böjd nacke, och utan att se åt vare sig dvärgen, mig eller elden börjar hon berätta, lågt och spinnande, med ögonen helt riktade ner mot gestalten som börjar ta alltmer mänsklig form under kniven i hennes hand.

onsdag 30 april 2014

Logg 36

Hunger. Jaha. Och så vispar det till i skynket för dörröppningen. Och där står kärringen som satte iväg mellan trädstammarna förut. Med ved i famnen. Jag känner igen 'na på hucklet. Jag bankar på dvärgen som harklar bort sömn och hasar upp till sittande bredvid mig, känner jag, utan att ta blicken från kärringen. Hennes ansikte är som ett sto som gått på bete, som sett måne och sol, spänts för vagn och sprungit till skogs, löpt över vidder och bäckar som hunnit byta namn flera gånger, fastnat i kärr men tagit sig upp, diat föl och vunnit slagsmål, blivit knivhuggen och läkt samman. Med mera. Skinnet är brunt med djupa skåror i vackra mönster. Blåst och vatten. Så hon ändrar inte min för nåt så litet som vi två i hörnet av ett fyrkantigt hus, inte så mycket som en skiftning över dragen när hon får syn på oss, dvärgen och lappen som halvligger i hörnet och glor.

Med en kropp rak som ett streck går hon bara mot hörnet och fram till ljuspålen vi sitter vid och häver ner sin vedlast och lossar remmarna. Fattar tag om kjoltygen så dom kommer rätt när hon sätter sig på fotsulorna som en fällkniv, med knäna uppstickande vid armhålorna. Hon vet helt klart om oss, men stirrar inte alls som vi. Inte alls. Ordnar veden istället, en del av den för brasa mitt under hålet i taket, mitt i dansen hon ger fan i. Tar fram ett par stenar och en bit fnöske ur tygtrasorna någonstans istället. Slår kvickt och enträget, liksom blicken hennes, ja som hela hennes gestalt, och får snart fyr. Vi säger inget. Bara glor. Från den ena till den andra. Inte på varandra. Från kärringen till elden, som flammar upp helt tyst och mäktig, tillbaka till kärringens lika tysta, men mera sammanbitna flamma.

Så plockar hon fram ett par kärl från skumrasket bakom ryggen hennes. Några ägg och en del annat. Ägg ser jag i alla fall. Och några papperspåsar samt ett stort krus hon måste fatta med bägge händerna. Jag lägger ihop trots allt och får hopp om ett mål mat. Hon vispar i kärlet med sammanbunden sly och fast blick. Tss, tss, tss, tss. Tss, tss, tss, tss. Och så vidare. Sen häller hon den tjocka smeten i det andra kärlet och ställer det i eldens utkant där det börjat glöda rätt bra sen lågorna tröttnat på platsen i utkanten.. Det är egentligen inte förrän nu hon tittar på oss. Först på dvärgjäveln, sen på mig, Samson Lasko. Stint, mitt i blicken på mig. Sen vänder hon kastrullen i utkanten av elden och börjar ordna med klabbar och sly hon ställt ifrån sig. Ordnar veden i storleksordning, efter vad det verkar. Det börjar lukta gott. Magen har liksom stelnat och ger ingen signal, men det blir blött, mer och mer blött, i munnen. Jag kollar på dvärgen helt snabbt, och ser att hans ögon lysa, rakt fram, av förväntan. På en mumsbit, som jag?

fredag 18 april 2014

Logg 35

Vad den karln kan sova! Är sovning, mån tro, hans slag av att vänta? Rätta sättet det, i så fall, när han har n’Samson i full vidvakenhet. Att hålla utkik i händelse den händelse vi väntar på inträffar. Är karlhalvan så säker på att jag ska skaka bort sömnen ur’n då? Jo. Men. Och. Vad är det vi väntar på? Jag bligar på dansen som pågår i pålen. Så svävande stötlöst att det hade fått mig i sömn om jag hade så mycket som en gnutta kvar av det slaget i kroppen. Men icke. Dammets dans i pålen pågår och plågar mig med sin konstanta oinbjudning. Mitt ena lår är ju grövre än själva pelaren vars dansen pågår! Då går det ju inte heller att bjuda upp. Då är det inte en fråga om att vara blyg, eller en fråga om att ha darriga ben eller för mycket brännvin innanför västen. Nej, då är det själva doningarnas proportioner som får en karl av min storlek att bli sittande där han sitter. Hungrig så att kurrandet i kistan givit upp, gnisslar inte ens längre. Tvärtyst. Överallt. Måste röra mig. Går ut. Där är det där ljudskaket kvar. Låter som en sekundvisare på ett armbandsur som hakat upp sig och står och slår utan håg mellan två tider. Att man ligger sömnlös med örat mot och hör, hör hur utled visaren är på det lilla utrymmet mellan två tecken i en rundel, att den trissat tempot och lägger till en viss otakt mellan för att stå ut i på den trånga platsen? Men jag ser ingen klocka. Inte ens att brunnspinnen ritar något sträck i sanden. Är det solens ljud? Het är den hur som helst så jag går in i kåken igen och sjunker ner vid dvärgen. Blåser lite på dammet i ljuspelaren så det byter virvel ett litet slag. Men är snart tillbaka i samma som nyss. Bryr sig inte om mig. Dansar runt i sin enda och eviga dag. Allt annat är stilla. Vad är det här för plats vi kommit till egentligen? Väntar vi på något särskilt? Dvärgen har vänt ansiktet mot väggen.